Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Lindstén, Några okända dikter af Kellgren, Leopold och Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Gustaf Lindsten
et, ubi consulueris, matare facto opus est. Ita utrumque per se indigens
alterum alterius auxilio eget.) Sallust.
Min Greve, Er har skedt en ära,
Den något hvar med glädie ser:
Ni ändtlig får det tecknet bära,
Som Cronan sina Hieltar gier.
Jag tillstår, det gått ganska snält,
At Er från korsgeväret rycka;
Gud låte samma drift och lycka,
Beständigt följa Er i fält!
Det är väl sött at framsteg giöra,
Och hvila just i lyckans famn;
Men tänk! om Ni en gång får höra:
Grev Douglas hedras för sit namn.
Jag säger icke at så går;
Men hvilken kan för tadel svara?
Min Greve, alt tycks möjligt vara,
Uti en sådan tid som vår.
Ni sjelf det bästa medlet äger,
Åt stoppa afund munnen till.
Här hielper ej hvad kongen säger,
Ty folket täncker som det vill;
Nej fölg det råd jag ämnar gie:
Biud till at sielf i egna kläder,
Med Blod och namn af Edra fäder,
Bli lika god och stor som de.
Se då skall tadlarns hierta blygas,
För afundilska öfverdåd,
Och hela verlden öfvertygas,
At Ni är värd Er konungs nåd.
Då skall, uti ett stadgat lopp,
Ni följas af en heders strimma,
Som mit i genom lyckans dimma,
Skall bryta fram och bläncka opp.
Men ack! at stiga så till ära,
En ganska ringa hop förstår.
När blir väl mera till at lara,
Än det som lärs på några år.
Yar tid, beqvämlig genväg fått,
Dit fram där lyckans bländvärk glimmar;
Men ingen än, på några timmar,
Up till den sanna äran gått.
En Ädling som i verlden träder,
Bör täncka manligt högt och stort;
Då är han slägt med sina Fäder,
När han så giör som de ha giordt.
Men föds man då med dygd och vett?
Ja, nog giör bloden ganska mycke,
Dock, ingen ting blir mästerstycke,
För än man dertill mödan gett.
Metallen man i grufvan finner,
I gröfsta malm sit värde bär;
Dock aldrig den vårt tycke vinner,
Forn han från slagget ränsad är.
Då, genom flit och kundskaps rön,
Den halt1 han i sit ämne hyser,
I dess förädling dubbelt lyser,*
Ju mera ren, ju mera skön.
Så af det värde födslen gifvit,
Är ädel odling bästa tolk.
Tro ej man straxt fullkomlig blifvit,
För det at man är född af follk.
Nej vet, det ofta hända kan:
At den som längst till höjden svingar,
Och mäst med namn och Titlar klingar,
Är mera låg än mången an.
»Dygd» öfverstr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
