Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Lindstén, Några okända dikter af Kellgren, Leopold och Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några okända dikter af Kellgren, Leopold och Bellman
119
Ni frågar: Hur bör den då vara
Som skall i grunden heta stor?
Välan, jag vill Er äfven svara,
Som jag förstår och som jag tror:
Han bör från sina ungdomsår,
Ha lärt hvad jag Er lara ville;
At öfvad dygd, och skärpat snille,
De största prof igenom går.
Han får ej lof i yrsel ränna,
Med bräckligt vett och grann gestalt;
Han bör båd Gud och verlden känna,
Och sig som menska framför alt;
Han fängslas bör af Samvets-band,
I gerning vis, i hiertat ärlig,
Då blir han mörkrets barn förfärlig,
Och nyttig för sit Fosterland.
En sådan kan med trygghet våga,
I Cronans syslor taga del;
Han spänner aldrig högt sin båga,
Men också slår han aldrig fel.
Han forskar folk; han mäter tid;
Han ser på hvad han har för händer;
Och huru saken sen sig vänder,
Har altid riket gagn dervid.
Här får jag väl det inkast höra:
Slikt är de största snillens lott!
Men fast jag ej kan storvärk giöra,
Skall jag då intet giöra godt?
Jo vist! Där ädelt upsåt bor,
At alt för Rikets bästa våga,
Där finnes äfven nog förmåga,
At vara Svensk, at blifva stor.
Yar Samfunds pligt, har himlalagen,
Natur, förnuft och dygd till grund;
Där finnes ingen undantagen,
Yi hafva alla våra pund.
En föds till folks försvar och stöd,
En ann at lärans sanning styrka,
Den tredie at en näring yrka,
Den fierde till at skaffa bröd.
Här gifs ej en af dessa alla,
Som öfverflödig nämnas kan.
Ehur man hvar behagar kalla,
Behöfva allihop hvarann.
Den skiljegränts man nämnas hör,
Emellan småfolk och de höga,
Är billig nog, men gäller föga,
Om dygd och vett den icke giör.
Den som i gyldne rustning blänker,
Jag hedrar för sit namn och kall;
Men om han ej som hielte tänker,
Så är min vördnad genast all.
När åter den vid plogen går,
Då han sin åker idogt sköter,
Och väl förstår hvad dervid möter,
Af mig beständig acktning får.
Som vi den stolta örnen finné,
I fiksam flygt till Solens högd:
Så har jemväl et ädelt sinne,
I vett och Hus sin rätta frögd.
Ej sprättars snack, Ej smickertal,
Dess muntra håg i lättia sofver:
Det granskar väl hvad det behöfver,
Och följer sen med drift sitt val.
Min Greve i Er dygd Ert snille,
En skymt af denna bild jag ser.
Jag hoppas, om jag måla ville,
Min teckning skulle likna Er.
Ni skyndar Er med flit och mod,
Dit börd och pligt Er ömsom mana;
Ni går, at följa Sverjes fana,
Och skrifva Eder dygd med blod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
