Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Tegnér och Ossian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1Ö8 Fredrik Böök
m känsla af att deösa fantasibilder stått praktfulla redan för hanö
barnaöga. Det är ingen särskild mystik med i spelet; "de gamla,
välbekanta ljud" voro från hans gossårs mest älskade bok, och
"Axel och hans ryska brud" voro i grunden ett af Ossians olyckliga
kärlekspar.
För Tegnérs hela litterära åskådning har hans ungdoms
Ossiansvärmeri gifvetvis varit en faktor af betydelse. Ungefär samtidigt
med att han trängde in i den homeriska diktvärlden med dess
konkreta, lifsvarma realism och dess klara dagsljus var han förtrogen
med de töckniga månskensgestalterna och den konturlösa
melankolien hos Ossian. Denna kontrast har varit aktuell för honom
lifvet igenom. Tegnér har funnit den framhäfd öfverallt i den
samtida kritiken, hos Hugh Blair, hos Herder, Schiller och Goethe, hos
Madame de Staöl. Öfverallt fattade man Ossian och Homer som
tvenne motsatta poler; hos Madame de Stael beteckna de motsatsen
mellan Nordens och Söderns poesi; hos Herder exemplifiera de en
rent subjektiv och en rent objektiv diktning, hos Schiller det
sen-timentaliska och det naiva. När Tegnér aldrig tagit parti för "en
uteslutande smak", när han från början så resolut ställt sig på en
konciliatorisk ståndpunkt, från hvilken han var beredd att erkänna
värdet i både klassisk och romantisk tonart, i både grekisk och
nordisk mytologi, så är detta icke grå teori, utan det är byggdt
på den konkreta erfarenheten från ungdomsåren: han hade älskat
Homeros och Ossian, och ville icke förneka någondera. När han i
Lund visade så mycket förståelse för Lings poesi och var i stånd
att tillgodogöra sig hans uppslag, så berodde det uppenbarligen
därpå, att han i honom såg en skald i Ossians anda. Det kommer
fram ännu i det tal, hvarmed han 1840 hälsade Atterbom
välkommen på Lings stol i Svenska akademien. När han skildrar skalden
i sköldeborgen:
der stänkte blod uppå hans harpa,
och stormen flög uti hans hår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
