232 (Samlaren / Trettiosjunde årgången. 1916)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunhild Bergh, Kellgrens första recension

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Desse tre rader som sluta IV:e Strophen äro föga begripelige: hvilken
är denna gryning, som ej förut är omtalt, och som är så faselig. Det är
faseligen svårt att se någon gryning af orda förstånd i denna phoebus. Om
auctor menar offerdagens gryning, om han velat säga att Olympen var häpen,
genom den ovisshet hvari han var stadd om ödet beredt ärestoden åt Tyska
eller Svenska monarchen; så talar auctor som ett orakel. Gref Oxenstjerna
har aldrig varit så otydelig, om ej då han brukat chiffre styl. För öfrigt vet
jag ej huru väl det passar sig för hedniska Olympen att blanda sig i en
strid för den Evangelisk-Luthersk-Christna Salighetsläran. Jämför X:e
Strophen 1:a raden af VI:e strophen:

Men Gustaf hemligt sjelf sitt lifslopp upfylldt skattar

är så oförlikneligen trög och kärf att den i hela detta poeme ej har
sin like mer än i första raden XIX:e Str. som lyder:

Men ödet med hans blod knapt Lützens valplats stänkte —

I VII:e strophen heter det: Han strider medlertid — efter detta
medlertid väntar man snart att i någon vers få se icke desto mindre —

— — — och snart hans sista lycka
Tycks segren i sitt lopp, ur Wallsteins händer rycka;

Detta i sitt lopp är en rad fyllnad. Man vet ej väl om det är lyckan eller
segren som löpa, eller hvarföre de löpa. Fanatismen som ej allenast är
rädd för sina öden, utan til och med förfärad kan väcka ens medömkan.
I följande strophe talas om de morden, dem svärdets raseri til dödens altar
drog. Man har lof att personifiera dygder och laster och hvarjehanda
egenskaper; men att föreställa sig ett svärd med lif och lidelser, ett svärd som
fallit in i raseri, ett svärd hvars händer dra fram mord til dödens altare;
därtill fordras en ovanlig inbillning —

I det följande säges att nattens bistra Son hvälfver ödets domar. Man
har ej nog goda ögon att se huru denna hvälfningen egenteligen tilgår men
emedan här säges att det är ödet som fäller domarne, så finner man att
döden ej kan annat vara än en ödets executions betjent, och att då han
hvälfver dess domar lärer det ej betyda annat än att han verkställer dem,
på samma sätt som man plägar säga att en länsman hvälfver landshöfdingens
utmätnings dom. Jag föreställer mig att någon parodieur i Stockholm lärer
betjena sig häraf någon vacker morgonstund, då han får besök af en Slotts
Cancellie betjent, att beveka honom med en rörande ode öfver Creditens död,
ungefär af denna begynnelse:

Du morgonrodnans bistra Son,
Som Slotts cantzliets domar hvälfver!
Du vid hvars blickar flyr och skälfver
Alt skapadt som har tagit lån.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 18:22:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/samlaren/1916/0240.html

		Samlaren / Trettiosjunde årgången. 1916 / 232 (1880-1935) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|