Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Gunhild Bergh, Kellgrens första recension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru har icke min erfarenhet ända hittils bedragit mig! Jag hade trott
att då man suckar, suckar äfven genljudet och då man ropar, ropar äfven
Echo tilbaka. Men man lärer medan man lefver. När auctor vidare
omtalar såsom ett nytt bevis af den sorg naturen offenteligen förklarade vid
Gust. Ad. död, att de aflidne Hjeltar bidade hans ankomst i Gudarnes
sal, och åter i följande strophe kallar detta ett sorgset förebud, så förlorar
han sig. När naturen vill förklara sin sorg och gifva verlden
obedrägeliga förebud till någon förestående olycka, så borde hon låta verlden se sin
sorg och sina förebud. Men i hvilken Geographie finner man hvar
Gudarnes sal är belägen? och huru kunde man se deras bidande?
Ren är af dödens hand den kung ur tiden tagen:
Detta tagen är alt för matt att uttrycka den våldsamhet och hastighet
hvarmed det skedde. — I XVI:e Strophen blir meningen denna: »Oaktadt
Svenska hären tror se konungens aska hämnad (Här får man veta att G. A.
blifvit bränd. Aska i stället för död är längesedan ur bruk) och oaktadt
äfven Pappenheim, som fälls af dödens slag (Här får man veta att döden
uphört att vara blykula och blifvit påk: item att man ej kommer till skuggors
rike utan att dö, hvilket är en ledsam omväg), oaktadt han berättar för
G. A. att de Svenske segrat; är likafullt denna seger ett nederlag för
Sverige». Är icke det alt för besynnerligt — att icke en gång Pappenheims
berättelse i skuggors rike, skulle kunna hindra Sverige att förlora denna
seger. Här falla mig i minnet prästens ord: Likasom Lejonet är ett grymt
djur; altså skole vi ock vandra i ett nytt lefverne — I följande strophe
heter det:
Han stupar af en ätt den största och den sista
Hvars snillens sammandrag han i sitt snille bär.
Så vidgas älfvens våg —
Han stupar af en ätt, är fel emot prosodien och tydligheten. Det är
sant, det står ett skiljetecken vid stupar; men jag har altid — trodt ätten
Poët bör sjunga för läsarens öron och ej för dess ögon om han vill vinna
sitt ändamål. — Jag anmärker å nyo obehörigheten att kalla G. A. för den
största och sista af vasa ätten. Hvart den påföljande liknelsen må höra vet
man ej väl. Är meningen att Sverige mister at på en gång, likasom älfvens
våg vidgas, eller att han bär i sitt snille flera snillens sammandrag, likasom
älfvens våg vidgas. Så väl som liknelsen passar til denna sista tankan som
ej är annat än en bimening; så illa är den amenerad. I XIX:e Strophen
beskrifves odödligheten såsom länkande sig från Himlens högd, där Mars
sin döda Bror i häpna armar slöt. Man skulle — däraf tro att Gust. Ad.
redan var hos Mars i himmelriket, men man flatnar att i det följande få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 18:22:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1916/0242.html
