Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schück, Ur gamla anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur gamla anteckningar 267
upräknar, såsom (pronomina), namnhjälp, ordhjälp, (adverbia, conjunctiones),
fogord, med de flere, som alle kunna komma under namn af små-ord,
(particulae), ju hos alle, oss kunnige, både öster- ock västerländske, språk,
gemenligen äro korte ock fåstafvige. Menn det pris, som här gifves åt
Svenskan, känn väl ändå äga bestånd; ty ho vet icke, att nomina ock verba,
(namn- ock gerd-ord) utgöra det mästa, ja sjelfva stammen af et språk?
Af fölgande omständigheter kan ännu tydeligare bevisas, att det är
en vårt modersmåls egentliga förmon, att hafva mägta fåstafvige ord:
1. Finne vi, huru vare urfäder, då nya begrep dem blifvit kunniga, ock de
behöft gifva Svensk burskap åt främmande ord ock namn derå, hafva de
dem alltid sökt förkorta, så att de af tre- ock fyrstafviga utländske ord
gjort en- ock två-stafvige Svenske, t. ex. xoptaxY), kyrka; episcopus, biskop,
bisp; presbyter, präst; Clericus, klerk; monachus, munk; praepositus, probst;
calix, kalk.
2. Märke vi, huru lätt det i vare tider går med sådane ords
erkännande för gode Svenska, som äro enstafvige. Således drager näpligen nogon
i betänkande att med Svenske bokstafvar skrifva pol, plats, tropp, grad,
pris ete, hvaremot de längre ord som, både länge ock allmänt brukas i
Svenskan, såsom testamente, sacramente, sacristia, exempel, gerna pläga
skrifvas med annan styl.
3. Höre vi, huru Svenske allmogen, då han vill värfva främmande långe
ord, som bland ståndspersoner brukas ock anses för Svenske, behändigt
förkortar dem, att de måge blifva lättare till utmäle, det är, mera
Svensklike: t. ex. fundera, vänder han till funda, fundas; probera, gör han till
pröfva; i stället för partera, säger han gerna parta; för klarera, göra klar,
brukas till sjös klara, t: ex: vimpeln.
5). De förmoner, B. Leuhusen uti fembte stycket upräknar, äro alle
bidragande till Svenskans lätthet, undantagno den, att hon är et gammalt
språk. Vid värdet af denna hennes egenskap, är intet mer att påminna,
sedan B. Leuhusen sjelf sådant förekommit, då han strax säger, att »om
det ej är en väsendlig förmon, så är det dock en heder, etc.» Det enda
som mig härvid för min del skulle kunna bekymra, vore stället för denna
vårt Språks goda egenskap, ock hvar jag skulle göra af den samma, i
anseende till den ofvan föreslagne indelning af Språkets egenskaper; emedan
des ålder hvarken synes åstadkomma lätthet eller rikhet.
Uti den förmonen B. Leuhusen här främst nämner, »att ordens ljud
hafva nogon likhet med saken, de skola beteckna», ligger nogot mera
förborgat än vid första påseendet torde märkas. Utom det, att et språk,
som hafver sådane ord uti större mängd än andre språk, känn ock med
skäl kallas en god del lättare än desse; i dy det, som mäst låter likt
naturen, måtte ock vara lättast, att både förstå ock minnas: Så vinnes härmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
