Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schück, Ur gamla anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 Henrik Schück
både korthet ock betydlighet. Korthet, i dy man slipper bruka
omsvepsordalag (circumlocutiones) t: ex: brusande, lisar oss fra den mödan, att i
stället säga, et ljud, som strömens framrinnande imellan stenar ock hällar,
förorsakar. Betydlighet, i dy med sådane naturhärmande ord, bätre, än
med andre som äro nästan lika korta, kan upväckas det fullkomligaste
begrep, man vil gifva om en sak. T: ex: Dome en hvar imellan Svenska
ordet fors, som är gjordt efter naturen, å den ena sidan, ock de orden
Vattufall, strömfall, samt det Franska casquade, å den andra: hvilket dera
är mer betydligt ock eftertryckeligt.
Det öfriga, såsom »att språket är utan tvälydingar ock svåra
sammanstötande medlydingar, men har et lätt uttal i dess ställe», äro så
tyde-lige förmoner hos vår Svenska, att Bar. Leuhusen blott nämt dem, ock
dervid dock ingen ting synes vara att tillägga ell:r påminna. Så kan ej
eller den frågan: »hvi utländingar så sällan rätt träffa det Svenska vtspråket?»
bätre besvaras, än B. Leuhusen det gjort. Torde ock härtill kunna läggas
den ringa akt, de merendels gifva på Svenska ordens ton eller ljudvigt
(accent) t: ex: Fransmannen, som sättern i sista stafvelsen etc.
6). Det är Svenskans lätthet, och förnämligast hvad utspråket angår,
som B. Leuhusen uti sjette stycket fullfölger, då han anmärker, »att Svenskan
ej hafver andre språks olägenheter ock fel, menn åtskillige af deras goda
egenskaper etc.» Allena den förmon, henne tillägges för Spanskan, har
afseende på tydligheten; ock att hon ej är svår, som Latinan, synes angå
språkkonsten (grammatican) ock nogheten af dennas reglor, hvilken annars
uti hela denna B. Leuhusens afhandling synes med flit ej vara vidrörd.
Till att blifva vid utspråket, ock om mann äger lägga nogot till
det som så rikelai sagt är, så har man skäl att prisa Svenskan, för det
hon ej talas dels utur strupen, dels mellan tänderne, som de Österländske
språken. Hvar till ännu kan läggas det, att hon ej, som nogre andre språk,
ock i synnerhet de samme österländske, har brist på sjelflydingar (vocales),
ej är öfverlastad af medlydingars myckenhet uti a. b. c, ej brukar flere
bokstafvar af enahanda, eller mäst lika utspråk: en faselig villa i skrifvande,
olägenhet i tydande, ock svårhet i utmäle.
7). Jag har redan gripit alt för mycket in i B. Leuhusens ämne:
vil derföre rent af gå förbi de dygder, som han i sjunde stycket hos vårt
språk anmärker, näml:n att det är »lämpeligt till alt det, som nogot annat
tungomål kan åstadkomma etc. till sång, ock tal, till skaldekväden ock
skådespel, till vetenskaper etc.» En hvar lär genast märka sanningen häraf;
ty behöfver jag der ej nogot tillägga: ock att der vid nogot påminna, har
jag intet.
»Den egenskapen, att göra nya ord igenom flere enklas
sammansättning, såsom det sker i Gekiskan, m. m.» förmår ensam oändelm öka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
