Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schück, Ur gamla anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur gamla anteckningar 271
dertill består derföre blott uti hennes landsmäns ovana. Om de ville så
flitigt skrifva älskogs sedlar, krusbref etc. på Svenskan, som de det göra
på Franska, jag är viss på, hon skulle snart blifva skickelig till alt i hop.
Hela saken är, att man har i slike ämnen så mycket förut skrifvit i Franskan;
derföre faller det lättare bruka henne. Menn om mann ej kunde henne,
eller ock kunde lägga henne å sido, ock ur minnet, säkerhn skulle de
vittrare strax hitta på, att vittert nog ock artigt yttra sig på Svensko, så
väl i de vekliga, som nu i de manliga stycker.
Då B. Leuhusen här ofvanföre (6.) tillägger Svenskan, gemensamt
med Latinen, en höghet, lär han dermed mena nogot annat än här, som
han beskrifver densamma bestå deruti, »att hon ej gerna tol nogra nedriga
metaphorer, som ofta finnas i andra språk»; emedan han, till exempel härå,
just andrager sjelfva Latinen. Jag menar, att mest alla språk i akt taga
denna höghet, uti det som är väl utarbetat, menn förgäta den samma
stundom uti ovärdigare skrifter. Jag mins mig icke hafva sett, fæx, pro
plebe etc. vara brukat af de lärde Komare, annars än i bref ock ringa
skrifter. Jag säger ej: jag vet; utan, jag mins icke.
10). »Att vårt språk är rikt på så kallade sententier eller korta
lärospråk»: är en förmon, som B. Leuhusen i tijonde rumet tillägger Svenskan.
Detta är en egenskap, hvilken, då man anser bemälde Lärospråk till ämnet,
ock hälst i sådan indelning som Bar. Leuhusen derå anfört, utvisar et folks
vishet etc. ock länder dy, fastmera än språket, till beröm. Menn då man
anser desse lärospråkens korthet m. m. så är det en språkets egen förmon,
hvars betraktelse hörer alldeles under dess korthet och tydlighet, som i
tredje stycket af handlad är. Der kunna laro- ock ord-språken afgifva de
tydligaste bevis, som gifvas kunna. T. e. lät oss bara se på de ordspråken,
som pläga sättas jämte vår runalängd: Hvilket språk gitter tolka med 3
ord, uti fyra stafvelser, denna tydeliga ock fulla meningen uti Svenskan:
is bro bredast.
Jag nämde i början, att till de förmonerna, som B. Leuhusen hos
vårt Modersmål anmärkt ock beskrefvet, kan ännu läggas den, att hon har
mägta store ordsläkter. Onekehn är en likhet tingen imellan, som vi skole
minnas, det förnämsta understod, mann ännu vet, för vårt minne. Det
behöfver derföre ej bevisas, att ju flere ordflockar, som hafva skyldskap ock
fölgaktehn inbördes likhet orden imellan, ju lättare är språket. Sättom
till ex: att et språk har öfver hufvud räknat 9 a 10 ord utaf hvart
stammord; det skulle således ej behöfva mer än 3 a 400 stamord, ock dock vara
mägta rikt. Sättom et annat som ej äger mer än 4 a 5 ord efter hvart
stamord öfver hufvud; det behöfver då 7 a 800 stamord, om det skall kunna
hålla stick mot det föregående. Menn skilnaden består deruti, att, om man
sätter en likformighet uti afkommingsordens härledande, hvilken i hvart ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
