Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 51
vända de åter, förmänskiigade och vidgade till att bilda en stor
sammanfattning af reseårens yttre och inre erfarenheter.
Först talar Slättbon och tolkar sin egenart. Han prisar det
italienska landtraannalifvets lugna lycka, en solig och indolent
tillvaro i förtroget samlif med en gifmild natur, det lätta och lekande
arbetet, kärlekens, sångens och vinets njutningar, allt med drag,
som äro oss kända från Atterboms resebref. En gång har han
skådat de höga bergen, men i sin dystra vildhet endast skrämde de
honom, och han skyndade tillbaka till den välbekanta slättbygden.
Hans sinne saknar hvarje riktning mot någonting högre, mot hvad
som kan skräckslå men också rena och lyfta tanken, då den känner
sig stå inför det oändliga: i barnslig omedvetenhet är han en
hedning.
Symboliserar Slättbon Italien, så är Bergsbon Norden; lefver
den förre sorglöst i nuet, så söker sig den senare inåt och uppåt;
hyllar Slättbon en veklig njutningsexistens, så stämmer Bergsbon
upp sin lofsång till kraften och det ursprungliga, till det djupa och
storslagna i denna natur, där karaktärer härdas, och tanke och
språk få skärpa och malmklang. Motivet erbjöd ju i och för sig
intet direkt originellt: en dylik motsättning mellan slätt och berg,
mellan Söder och Nord, förekommer ej sällan i tysk romantik —
Atterbom har själf i den med "Åsigter" samtidiga balladen "Berg
och Dal" (Poetisk Kalender 1821) gjort en fantasilek öfver samma
kontrast — och under intryck härifrån hos Oehlenschläger. Med
stor sannolikhet, och en fraseologisk detaljlikhet talar vid sidan af
mycket annat bestämdt härför, har Atterbom hämtat ett
uppslag-just från ett af praktställena i "Hakon Jarl", Audens storstilade
och suggestiva jämförelse mellan Södern och Norden i dennes dialog
med Hakon. (Akt IV). Både hos Atterbom och Oehlenschläger är
grundvalen naturfilosofisk; hos den senare föreligga, som man visat,
i denna scen intryck från Steffens.3
Bergsbon öppnas med en ståtlig målning af bergens upphof, ett
stycke natiirfilosofisk skapelsehistoria slutande med en direkt
schel-lingsk utvecklingslära, densamma Atterbom tidigare fört fram i
1 V. Andersen: Guldhornene, sid. 130 ff. och 210.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
