Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Stagnelii panteistiska Kristusuppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 Sven Cederblad
Klart är, att, som Böök påpekar i sin kommentar (V: 124),
skönhetens besök parallelliseras med Frälsarens jordevandring: "hon
har", fortsätter Böök, "en uppståndelse och en korsfästelse liksom,
Jesus. Men detta förlopp är på samma gång en symbol på
naturskönheten, på blommorna och växtligheten".
Huru har nu Stagnelius kommit på tanken att identifiera
skönheten med Kristus? Man kan tänka på dikten Till Skönheten (I: 278),
där skönheten besjunges men utan mystik som solen, hvilken
"strömmar lif till alla väsen ner". När så den lifgifvande solen för
Stagnelius blef Kristus, låg ju sammansmältningen nära till hands. Men
gifvetvis är detta en alltför mekaniserande förklaring.
Förklaringen måste som så ofta sökas i manikeernas
föreställningar om Jesus patibilis. För dem var skönheten, Jesus och
växtligheten ett, och de ha alla sitt ursprung i ljusriket. "Wo
Schönheit sich offenbart", yttrar Neander i sin framställning af läran om
Jesus patibilis (o. a. a. sid. 88), "siegt das Lichtprincip über die 3Xyj,
in dem Hässlichen unterliegt es". Meningen med det svårtydda
uttrycket "Skönheten är kropparnas försoning" är alltså den, att
kropparna genom skönheten bli ett med försonaren, den lidande
Jesus.1 Och i full öfverensstämmelse med manikeernas uppfattning
är tanken, att skönheten, uppenbarad i naturen som växtligheten,
blöder på årets kors för "stjernans udd". Manikeerna skildra näm-
1 Emellertid är problemet till sin litterära upprinnelse än mera inveckladt.
Stagnelii försoningstanke bör ses mot bakgrunden af ett uttalande i hans
filosofiska prosafragment. Stagnelius har förut framställt, huru de himmelska
intelligenserna af »den organiska naturens skönhet» förleddes att förena sig
med materien: deras syndafall, som försonas genom »harmonien» (IV: 330),
och fortsätter (IV: 332):
»Om således den med gruset förenade intelligensen skall handla på ett
med sin himmelska Natur öfverensstämmande sätt, d. v. s. likna Gud, måste
hon, då ett återvändande till det ursprungl. tillståndet icke är möjligt, genom
omdanande af all bestämning af materien bringa sin himmelska och jordiska
Natur till fullkomlig harmoni eller, hvad som är det samma, annihilera
materien därigenom, att hon med Intelligensen göres identisk. Detta sker sålunda,
att hon l:o från all materia abstraherar den af Gud meddelade formen
(= idéen); 2:do från de således abstraherade formerna vidare abstraherar alla
tillfälliga, genom materien bestämda, modifikationer, så att den egentl,
gudomliga grundidéen står ensam qvar; och 3:o i alla sina handl, ingen annan
regel följer än denna grundidée».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
