Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 161
på olika sätt, att Almquist under åren närmast före Drottningens
Juvelsmycke börjat få en vidgad förståelse och ett större intresse
för en intellektuell och social kultur. Den exklusiva religiositet,
som karakteriserar Henrika och som medförde indifferens för andra
värden än de religiösa, har förbytts i ett intresse för denna
världens angelägenheter och ett i samma mån förändradt
mänsklighetsideal. Detta framgår, såsom nedan skall visas, tydligt af Almquists
teoretiska skrifter. Men hos Tintomara är den frågan lämnad öppen,
huruvida hon är den ursprungliga människan eller den framtida
idealmänniskan, det lekfulla utförandet har hindrat teoretiska
af-gränsningar och öfver hufvud gjort gränsen mellan spekulation
och fantasilek oviss. Denna esteticism synes mig i väsentlig mån
betingad af svårigheten att förena det humana och sociala intresset
med det inre kvietistiska lifvet. Den romantiska esteticismen synes
mig således i mycket ha sin förutsättning i den inre osäkerhet, som
blifvit en följd af Almquists omvändelsekris och nyorientering under
åren närmast före Drottningens Juvelsmycke. Henrika såväl som
Signora Luna tillhöra samma sfär som Tiecks Genoveva och
Schillers Jungfrau von Orleans, hvilka nå fram till seger genom from
gudsförtröstan och framställa den tragiska konflikten mellan jordisk
njutning och himmelsk trånad. Tintomara åter är höjd öfver lifvets
strider i ljusfylld klarhet och ro. Tintomara kunde möjligen sägas
utgöra den estetiska drömmen om det förverkligade
fullkomningssträfvandet, under det Henrika representerar oändlighetssträfvandet.
Den spekulation, som uppbär Tintomara, och som ofvan
refererats, kan generellt sägas höra till romantikens lieux-communs.
I formuleringen tycks Almquists utveckling af Tintomara-idén
när-.mast erinra om Schiller, som upprepade gånger framställer åsikten
om ett oskuldstillstånd före kulturen och som kulturens fulländning.
I "Etwas über die erste Menschengesellschaft nach demLeitfaden der
mosaischen Urkunde" (1790) fullföljer han det rousseauanska
kulturutvecklingsschemat, närmast med utgångspunkt från Kants
"Muth-masslicher Anfang der Menschengeschichte" (1786). Människan
lefde lycklig i instinkttillståndet, men hon var underordnad driftens
välde, medan hennes uppgift var att blifva sin egen lyckas
skall — 19319. Samlaren 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
