Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg, Några motiv i Amorina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Olle Holmberg
trädde som det synligaste draget i boken.1 Det mått av sked vatten,
som den dahlgrenska ironien behövt för att bli giftig, fanns hos
Livijn liksom hos Almquist, och hos dem båda framträdde parodisten
under en mask av sårad idealitet, som den godmodige Nahum
Bergström inte hade någon motsvarighet till. Zachäus Schenander,
hjälten i Spader Därne, är på en gång en förföljd och misskänd
Henrika, en rå Johannes och en gemytligt pratsam doktor Libius.
Skildringen av hans snöpliga färd till landskansliet, av hans med
övermänsklig styrka utförda bravader mot vaktmanskapet i
råd-stuguhäktet och på hospitalet, av skvallret om honom i
brukspatronssocieteten skulle kanske heller aldrig blivit till, om inte
Henrika blivit förd på en fångskjuts till Danviken, Johannes med
jättearm brutit sina fjättrar på Smedjegården och det förnäma
Stockholm vid krigsrådet Anfelts supéer med ett minimum av
delikatess och sanningskärlek kalfatrat huvudpersonerna i Amorina.2
1 Som prov på de den bildade opinionens åsikter om Amorina, vilka icke
alltid nådde pressen, må anföras vad dåvarande akademiadjunkten Abr.
Cronholm i ett brev av den 6 sept. 1839 (i Lunds universitetsbibliotek) skrev till
rektorn G. M. Sommelius: »Almquist har skrifvit ned sig på den liderliga
och i ordets egentliga mening grymma piêcen, Amorina. Karaktererna äro
ordentliga abstraktionsskeletter, utan minsta motsvarighet i vår sublunariska
verld. Humorn endast en spasmodisk sträckning, ett igenom förfeladt
bemödande med ordlekar i Ben Jonsons manér. Här och der torde likväl i den
vägen finnas något genialiskt. Äfven ett par vackra erotiskt svärmande
partier. Tidningarna conspirera ordentligt i att berömma ett arbete, som för sin
dåliga syftning är lika klandervärdt som utförandet är onaturligt och
misslyckadt. Jag har ej funnit någon ting särdeles imponerande i skildringarna
af själssituationer och vyer, uti hvilka författaren annars är stark.»
2 Skildringen av vad Schenander utför under sitt slutliga vansinne har
på flera ställen en detaljerad likhet med vad Almquist berättar om Johannes,
särskilt i slutet av Amorina. På ett ställe tycks Livijn själv ha varit
medveten om denna likhet. Han omtalar (S. S. I, s. 440) följande om den
sinnessjuke och våldsamme Schenander: »Med ett dårhjushjon, som föreger sig vara
Jungfru Maria, skall han ej sällan hafva hållit så rörande samtal, att, ehuru
de ej innehöllo annat än uppenbar galenskap, kunde dock vaktmästaren och
andre förnuftige menniskor, hvilka åhörde dem, derunder ej afhålla sig från
tårar; och hade samma vanvettiga qvinna, som kallade Schenander Johannes
Döparen, efter hans död försjunkit i en djup sorg och talade nu mera icke
med någon.»
Det är icke sannolikt, att Livijn skulle ha skrivit detta utan att erinra
sig huru Johannes tränger in till den vansinniga, helgonlika Amorina på
Danviken och av henne tilltalas med dessa ord (Femte Tidens 7:e tavla): »Heter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
