Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, En okänd Strindbergsöversättning från H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 Anton Blanck
sin Andersen-översättning. Förläggaren, Hjalmar Linnström, har
då tydligen vänt sig till Strindberg, som just var tjugufem år
gammal. I andra delen insatte Linnström en liten not, där det
heter: "Den af doktor K. J. Backman i handskrift lämnade
öfversättningen af detta verks första och en afdelning af andra delen
— från hvars fortsättande och slutliga genomseende öfversättaren
hindrades af sitt år 1874 inträffade frånfälle — har blifvit
fullbordad af annan hand samt derjemte ord för ord granskad och
jemförd med originalet.. .". Undersöker man häftesomslagen,
finnes där Backmans namn på dem alla utom det sista, som omslöt
sidorna 545 ff. Den tydligen ytterst noggranne förläggaren har genom
detta markerat det parti, som översatts av "annan hand*. Átt
Strindberg därmed åsyftas blir ännu vissare, då man finner att just "Den
stora sjöormen* ingår i detta häfte, som dessutom omfattar: "Dansa,
dansa, dockan min", "Spörj amagermor", "Trädgårdsmästaren och
herrskapet", "Loppan och professorn", "Hvad gamla Johanna
berättade", "Portnyckeln", "Krymplingen", "Tant Tanvärk".
Översättningen visar föga av Strindbergs klo. Språket frapperar
icke. Likväl har den fortsatta och intima bekantskapen med
Andersen nog varit av en viss betydelse för honom redan på 70-talet.
Det har slagit mig, att han här och där i "Från Fjärdingen till
Svartbäcken" faller in i sagotonen. Så till exempel i "En snobb",
berättelsen om den flitige, elegante studenten som till sina
barbariska kamraters förtret ägde en käpp med silverskålla, vilken fick
utstå så många öden: "Den sparkades och pinades och kastades i
alla källartamburer; plåten blef bucklig, fernissan skamfilades, men
käppen höll, ty det var en god käpp, och det var hans olycka".
Strindberg och Andersen är säkerligen ett rikt ämne. Blott
en detalj till sist. Strindberg hade ännu 1905 ett livligt minne av
"Den stora hafsormen" med dess akvarie-syn på havets
hemligheter. Månne icke denna verklighetsromantik uppträder i en ny
metamorfos, när intendenten Borg i "Hafsbandet" med vattenkikaren
beskådar samma rika värld?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
