Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 57
brytningstid. Vitalis bidrager med sina Komiska fantasier. Hans
fiendskap och polemik mot det fosforistiska svärmeriet
sammanhänger med denna litterära konjunktur, samtidigt som den till en del
psykologiskt kan förklaras med en hänvisning till att han var rädd
för att sammanblandas med fosforisterna, med vilka han nog innerst
var samhörig. Luften är laddad av romantisk ironi, av Wieland,
Friedrich Schlegel, Jean Paul och Byron; man är led vid den
romantiska trånaden och älskar stil- och stämningsbrytningar, drastisk,
burlesk realism och parodisk behandling av det spiritualistiskt
patetiska. Stagnelii sista författarskap låter sig lätt inordnas i detta
större litteraturhistoriska sammanhang.
Att Stagnelius gav sin bittert ironiska livssyn litterär form med
Blenda och Thorsten Fiskare, står i sammanhang med det litterära
läget för dagen. Men själva det själstillstånd, varav dessa hans
verk äro utslag, kan ej förklaras enbart på litteraturhistorisk väg.
Intet tyder bestämt på att Stagnelius förläst sig på eller ens läst
doktrinerna om den romantiska ironien hos Friedrich Schlegel eller
Solger, om också dessa teorier nått honom genom sina avläggare
och sina skönlitterära tillämpningar. Stagnelii romantiska ironi
grundar sig på personliga förutsättningar. Den romantiska ironien
uppstår på grund av idealens konfrontation med verkligheten.
Stagne-nelius hade av livet och erfarenheten tvungits till att verkställa
denna konfrontation. Hans cyniska bitterhet grundar sig på
besvikelse av mångfaldig art.
Vad som verkat mest sinnesfrätande, är givetvis, att han, som
nu närmade sig trettio-årsåldern, måst se sina kärleksdrömmar svikna
och skymfade — man tanke på Emil Keys ovan (s. 14) citerade
skildring av Stagnelius under hans sista tid. Både Blenda och
Thorsten Fiskare handla också om gäckade illusioner om genkärlek.
Besviken har nog också Stagnelius känt sig över det
mottagande, som kommit hans Wladimir den Store, Liljor i Saron och
Bacchanterna till del. Den ärelystne poet, som förgrymmats över
att han inte fått Svenska akademiens första pris för sin Sång till
Quinnorna i Norden, har nog inte kunnat blidkas av Svensk
Litera-turtidnings ganska välvilliga kritik. De båda företalen till Liljor i
Saron och till Bacchanterna förråda en stigande desperation och
ett tilltagande förakt för allmänheten — såvida man ej blott i dem
bör se utslag av olika stämningar hos en temperamentsfull och
ombytlig person. I prospektet till Liljor i Saron söker dock Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
