Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Sven Cederblad
cynisk tillfredsställelse i att ställa högt och lågt bredvid varandra
ej sällan i formen psykiskt och fysiskt. Som ett stickprov kunna
anföras raderna om den genomvåte danske prinsen (Blenda III: 130):
Af längtan och af hopp sjöd OLOFS frusna blod,
Fast regnets tårar än från hans mustacher runno.
För att icke överskatta realismen under Stagnelii senare skede
ända därhän, att man anser den beteckna en fullkomlig brytning
med hela hans föregående romantiska åskådning, måste man
betänka, att Stagnelii realism sammanhänger med hans respekt för
genren och dess krav. I detta fall är han god klassiker, och man
märker aldrig någon romantisk tendens i Friedrich Schlegels stil
vare sig till att låta innehållet spränga sönder en genres fasta form
eller till att sammansmälta olika dikt- eller konstarter till
universalkonstverk. Han har alltid, som den formkonstnär har var, böjt
sig för genrens traditionella egenart. När en diktart av ålder
till-lät eller krävde realistisk skildring, har han ej ens i sin tidigaste
diktning skytt verklighetstroget återgivande (vissa av hans idyller,
elegierna). I Bellmaniaderna, den komiska hjältedikten Blenda och
sagospelet Thorsten Fiskare fordrade den strikta observansen av de
respektive diktarternas krav realism eller åtminstone starka inslag
av realism.
Stagnelii sista produktion röjer också sitt samband med den
litterära tidsatmosfären. Den svenska litteraturen hade knappast
nått zenit av abstraherande idealism, förrän den omkring 1820 åter
började sänka sig mot jorden och verkligheten. Man märker
omslaget hos nästan alla författare,1 hos många framträdande som ett
mognads- och ålderstecken: verklighetssinnet kommer ju med åren.
Tegnérs abstrakta Axel följes av den mera konkreta realistiska
Gerda med stänk av lätt ironi, Geijer utbrister i sitt manliga: »Gif
fan i att romantisera och antikisera!» Hos romantikerna märker
man också klimatförändringen, minst hos Atterbom, vida mera hos
Almqvist, Livijn och Dahlgren. Den senare, som förut omedvetet
parodierat Atterbom i sina ansträngt högstämda bidrag till Poetisk
Kalender parodierar nu avsiktligt den romantiskt elegiska tonen.
Mollbergs epistlar (1819, 1820), Markallsnätterna (1820, 1821) och
Opoetisk kalender för poetiskt folk (december 1821) tillhöra denna
1 Böök har i Den romantiska tidsåldern (passim) framhållit detta omslag i
litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
