Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 Sven Cederblad
Fiskare, att man gärna med Böök antager, det Stagnelius besökt
Jungfrun (monografien, s. 533.) Och kanske har han deltagit i
Kni-bergs Ölandsfärd, skildrad i en Bellmansimitation (II: 233). Det
ligger alltid i konfrontationen mellan minnesbilderna från barndomen
och ungdomen och deras verklighetsunderlag en viss drivkraft mot
verklighetsiakttagelse och mot en korrigering av den förvanskning
av proportioner, som tingen — helst hos en fantasifull person —
undergå i minnet. Denna konfrontation har säkerligen varit
betydelsefull för utvecklingen av Stagnelii verlighetssinne.
Det är i detta fall klart belysande att lägga Stagnelii
Ölands-skildring från Stockholmstiden [Till Öland II: 190—195)1 bredvid
de två strofer i ett poem till Jenny Hellenstjerna (II: 232), som
beskriva Öland. Dikten Till Oland är författad under frånvaro från
hembygden, och öns bild stiger upp i den hemlängtande skaldens
minne. Endast i skildringen av barndomshemmet kan man träffa
på en så uppfriskande pittoresk detalj som denna:
Der återljuda starars quäden
I kronorna av päronträden.
Men för övrigt är denna hyllning till hembygden, om den också
anspelar på något så lokalt typiskt som Ölands ringformiga
sten-borgar, antagligen närmast Ismantorpborg,2 hållen i en ton av
ytterligt abstrakt panegyrik. I sin slösande välvilja begåvar poeten
Öland med alla upptänkliga rikedomar, med en »försilfrad här» av
fiskar, som »tallöst omhvimla» kusterna, och med gyllene säd
inuti landet. Man kunde lätt förmås att tro, att den rika, lummiga
naturen i kuststräckan nedanför Västra Landborgen vore Ölands
förhärskande. Ön är »festligt skön», omsvävad av »nardusånger»,
1 Den första här behandlade delen av dikten härrör från 1815 (Bööks
kommentar, s. 205). Avvikelserna från texten i Bööks Stagneliusupplaga bero på att
jag följer ett av förste bibliotekarien A. Geape nyfunnet Stagnelius-manuskript i U. B.
2 Det synes mig troligt, att Stagnelius i versen:
I skogens sköte vandraren
Hör festens sorl med bäfvan än
Från borgens mossiga ruiner,
Dem nattens måne stumt beskiner,
tänkt icke på Borgholms slottsruin utan på Ismantorpborg, den märkligaste av
öns s. k. vikingaborgar, belägen »i skogens sköte» ungefär en halvmil från
Stagnelii barndomshem. Stagnelii fantasi rör sig i föregående strof i hednatiden. (Se
f. ö. artikeln Ismantorpborg av T. J. Arne i Nord. Familjebok.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
