Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 Carl Santesson
sin lärda upptäckarhåg mot Indien, Turkiet, Arabien och Persien.
Blott några anmärkningar må här, som omedelbar inledning till det
egentliga ämnet, knytas till Goethes West-östlicher Divan, varmed
den senare tyska romantikens orientpoesi inledes. Den underbara
diktsamlingen själv för endast i viss mening läsaren till fjärran
östern; hur mättad den ställvis är av dess liv, tanke och fantasi,
så lever dock denna orient blott subjektivt som allusion och
symbolik inom skaldens eget medvetande: i sin kärna är West-östlicher
Divan så tysk och goethesk som helst. I de beledsagande
anmärkningarna har Goethe däremot vida mera objektivt trängt in i Österns
egenart och verkligen vandrat på dess egen mark. Med samma
historiska fastställande av den egna personlighetens utvecklingsgång,
varmed han i Dichtung und Wahrheit berättade om sin ungdom,
blickade han här tillbaka på alla etapperna av sin väg mot orienten
och lät läsaren följa, huru han successivt bemäktigade sig och med
sitt jag införlivade denna nya mänsklighetsprovins. På ett
synnerligen typiskt sätt visa därmed även dessa anmärkningar, på vilka
vägar en icke facklärd vann kunskap om österlandet. Icke minst
erkänner Goethe sin tacksamhetsskuld till reseskildrarna.
Utförligast och med särskild förkärlek uppehåller han sig vid Pietro delia
Valle: »weil er derjenige Eeisende war, durch den mir die
Eigen-tümlichkeiten des Orients am ersten und klarsten auf gegangen»;1
men han talar även, ehuru flyktigare, om Olearius, om Tavernier,
Chardin och andra. Vidare nämner han sina lärare i orientkunskap,
bortgångna och ännu levande, bland de senare sin främste
vägledare, den berömde wienske orientalisten Joseph von
Hammer-Purgstall. Från Hammers fullständiga översättning av Hafis’ divan
(1812/13) daterar Goethe här det fördjupade produktiva sysslande
med den persiske lyrikern, som efter några år satte frukt i
West-östlicher Divan. Han nämner }^tterligare Die Fundgruben des Orients
(1809—1819), ett stort samlingsverk för orientforskning under
Hammers redaktion, samt samme lärdes Geschichte der schanen
Bede-Tcünste Persiens (1818). Goethe slutar med följande önskan: »Mogen
die Verdienste der glänzenden Schirin, des lieblich ernst belehrenden
Kleeblatts, das uns eben am Schluss unserer Arbeit erfreut,
allge-mein anerkannt werden.»2 Orden syfta på tvenne halvt imiterande,
halvt självständiga skönlitterära verk av Hammer, det första en
1 Goethes Sämtliclw Werke. Jubiläums-Ansgabe. Bd 5, s. 288.
2 A. a. s. 303.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
