Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 Nils Afzelius
skal min fästemö se ut?» (s. 118) och liknande i Dalins
Witterhets-arbeten, mellan »Oxeaden» och gravskrifterna över hästarna Måns och
Morre (IV: 99 och 330), mellan sammanliknelsen av Kungsbacka och
skeppet »Finland» (I: 12) och Dalins lustiga bagateller »Jämförelse
mellan Octavius Cæsar Augustus och en Stek-Rofwa» (VI: 92),
»Parallel mellan et Örlogs-Skepp och en wacker Flicka (VI: 449)
m. fl.
Men verkligt betydelsefullt har Dalins inflytande varit i två
särskilda fall, ifråga om karaktärsteckningen och stilen. På ett par
ställen i Min son på galej an använder Wallenberg samma maner
att rada upp olika typer efter varandra, som vi känna t. ex. från
Argus’ Fruntimmersmålningar, en teckning i grovt förenklade drag,
som tar sikte på det typiska och gärna löper ut i en sedolärande
tillämpning. Dalins karaktärer äro marionetter, som dansa till hans
moralpositiv; Wallenbergs äro trots förenklingen levande karaktärer,
som skildras i rörelse och röras inifrån, men maneret är ett och
detsamma : » Se bara när hon ler, huru skalken lyser tillika ur ögonen och
ur et par små allersötaste hol på kindbenen. — Men fy! nu
storskrattar hon: det kläder henne intet» — etc. (s. 173). Porträtten
avse först och främst det yttre, äro fulla av sedda och hörda
smådrag, av färg och liv och tokrolig överdrift. En gång har det
lyckats Wallenberg att samla en rad av sådana karaktärer till en
konstnärlig enhet. Uppslaget till de två lysande kapitel där detta
skett, har Dalin givit, när han i ett Argusbrev lägger upp
en naturaliesamling av moraliska porträtt (II: 42), en samling som
omfattar sådana exemplar som »Skrymt-wargen», »Gräl-Biörnen» och
»ßäfwen», vilka icke ha mycket mer än namnet gemensamt med de
fyrbenta. Dalins skämt är lika tungrott som Holbergs satiriska
ålderdomsverk Metamorphosis — en omvändning av den
ovidianska dikten, där djur och växter förvandlas till människor i
stället för tvärtom. Wallenberg däremot utgår från den friska
iakttagelsen, och hans djurporträtt vinna snarast i åskådlighet genom
jämförelsen med* olika varieteter av släktet homo. Det är den La
Fontaine’ska fabelns sinnrika växelspel av djuriskt och mänskligt.
— Samma uppslag anlitas ännu en gång, i kapitlet »Naturalier,
samlade på Java» (IV: 5), där apor jämföras med sprätthökar o. s. v.
(jfr även s. 214: »jag var på vägen, at kalla nämdemän
ox-lärjungar, qvacksalfvare korpe-diäknar, sprätt-hökar ape-lärlingar,
besökare hundgesäller»). Ännu ett litet exempel på detta Argusmaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
