Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen 221
studier, vare sig nn Swedenborgska Posten har varit en
skämttidning i samma parodiska stil som de varmed Dalin underhöll
sitt kungliga herrskap eller stått närmare den moraliska
veckoskriften.
Att Argus och dess föregångare ha varit de formella
förebilderna antyds redan av de latinska motton som ange temat i varje
kapitel liksom deviserna ovanför varje nummer av Spectator eller
Argus. (Motton i romaner är en långt senare uppfinning.) På tal
om Sterne har den viktigaste allmänna likheten med den moraliska
veckoskriften angetts ligga i det underhållande syftet och den
därav följande omväxlingen i formen. Wallenberg tar hänsyn till
sin läsare alldeles som Argus. Han duar honom och klappar honom
förtroligt på axeln, han tar med blott det som kan roa envar och
ursäktar sig, om han blir för lärd, han gör utvikningar om än det
•ena än det andra, strör in verser och anekdoter eller lustigheter
som den parodiska stenstilen för tumlarehornet (s. 192) och det
blomstersirade kärleksbrevet från Kap (s. 181), men sörjer också för
den gedignare spisen med de allvarligt menade
kararaktärsmålnin-garna i »naturaliesamlingen» (II: 4—5), hymnen efter stormen i
Nordsjön (s. 47) och de rent beskrivande partierna om Java och
Kina. Ett eller annat kan peka mot de engelska tidskrifterna —
så erinrar idén till kapitlet »Om den musicaliska mamsellen» (III: 7)
om uppslaget till ett par nummer av Tatler, där olika
människotyper karakteriseras som olika musikinstrument (nr 153 och 157)
— men Argus har vid sidan av Dalins Witterhetsarbeten, vilka jag
för enkelhetens skull även tar hänsyn till i detta sammanhang,
varit den förrådsbod, ur vilken Wallenberg har hämtat rikligast.
Likheten framträder tydligast i de delar som icke äro ren
skildring, sådana utvikningar som avhandlingen om sjöspråket (I: 7),
den estetiska programförklaringen i företalet (I: 18),
naturaliesamlingen (II: 4—5), »Et ord til häcklare» (II: 14) och »Ett piller
för mine landsmän» (III: 8). Det sista kapitlet är intet annat än
en utläggning av Argus text en om en rätt svenskhet: »Nog at wi
weta, det de Swenske, om de rätt besinna sig, äro likså litet
Huf-wudlöse som annat Folk. Sannerligen, mina redelige Landzmän,
om I willen alla som jag, sku wi af skudda oss de namnen af
utlänningars Copier, Apor och slagdieknar» (Argus utg. av Hesselman
och Lamm, 2, s. 439). Det är lätt nog att dra fram smärre och
i det hela oväsentliga paralleller, mellan sådana verser som »Huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
