Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 Sven Cederblad
life, reconciled with the peace which is in the grave; motions of the
intellect as unwearied as the heavens, yet for all anxieties a halcyon
calm; tranquillity that seemed no product of inertia, but as if
resul-ting from mighty and equal antagonisms; infinite activities, infinite
repose.1
1 sitt drömda paradis — måhända ett »artificiellt» —får
Stagnelius, till vars dikt vi återknyta tråden, se en sin brud före fallet
ned i mörkrets värld. Hon bjuder honom att glömma Amanda och
»den kärlek, som är hatets broder». För sin älskade kan hon blott
uppenbara sig »i dunkla andedrömmar». Hon ger honom likväl
hoppet, att han än en gång skall få vigas vid henne i Eden.
Men andekvinnan lösgör sig ur hans famn, synen svinner hän,
och vid uppvaknandet återstår blott den bittra missräkningen:
O! hvar är du, himlaburna väsen?
Morgondaggen tindrar re’n på gräsen
Och i etern klingar lärkans jubel:
Ensam klagar min förblödda själ.
Drömmen har varit lång: det är redan morgon —
opiedröm-marna räcka ofta ej mindre än åtta till tio timmar. Den sista
versraden uttrycker kanske den ytterliga depressionen vid uppvaknandet
ur narkosen.
De båda själstillstånd, som analysen av andesynen i KärlékeM
avslöjat: å ena sidan den svindlande elevationen, den överblickande
ron, de allomfattande synerna, själens expansion över världsalltet,
och å den andra vaknandets plåga och tomhet, möta ofta i
Stag-nelii dikter.
I en elegi (II: 53), vilken starkt påminner om slutpartierna av
Kärleken, omtalar Stagnelius, att han av drömmen lärt sig,
hurusom andarna äro fria från tidens och rummets fängsel. Också här
möter man skildringen av den »förlamande dvalan», och ännu
tydligare än i Kärleken skildras själens allfämnande och
allgenomträn-gande makt:
Icke af tid och rum de lefvande andarne fängslas;
Lyda blott kärlekens lag. — Drömmen mig detta har lärt.
Ty då, vid Månens sken, i den tysta förlamande dvalans
Armar min tröttade kropp sunkit, och Phantasos barn,
Dunkelbevingade gossar, i dans omflögo mitt läger,
Själen, bevingad och fri, mägtigt ur fängelset bröt,
1 Coll. whritings, III, London 1897, s. 395.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
