Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Koman tikern Stagnelius 79
betraktelse. Men det var ej med lätt hjärta han sade farväl åt
denna världens njutningar. Det framgår av sonetten Narcissus
(I: 382), där motivet är lika personligt fattat men har en annan
gestaltning och tolkning. Sonetten återges här oavkortad:
Narcissus gick att släcka törstens brånad
I källans tysta, spegelklara våg,
Sin egen skuggbild han i vattnet såg
Och intogs genast af en mystisk trånad.
Från glädjen skiljd i lifvets blomstermånad,
Med våta kinder och förvirrad håg
Vid källans spegel suckande han låg
Och snart till ända löpte Parkens spånad.
Ej ärans lager blomstrat i hans hår,
Han gladdes alldrig i en krets af vänner
Och ingen Flicka kysste borrt hans tår.
Ve den hvars själ sin egen gudom känner
Och idealets verklighet begär!
För honom jorden inga rosor bär.
Stagnelius har träffat sitt val mellan himmelens fröjder och
denna världens, han begär »idealets verklighet» men kastar
klen-modigt sin blick tillbaka till jordens försakade rosor. I sonetten,
som enligt Albert Nilsson (a. a., s. 13) härrör senast från sommaren
år 1815, kan man spåra Stagnelii hänvändelse till den mystiska
introspektionen, hans själ har lärt känna sin egen gudom.
Ännu djupare och allvarligare fattad är narcissiteten i
Stagnelii »ballet» Narcissus (III: 333—347). Verket företer en ganska
egen förening av Stagnelii personliga patos och allvar och den
glättighet och dansstegslätta lekfullhet, som är en koncession åt
genren — balettformen valdes säkerligen av teaterhabituéen
Stagnelius under intrycket av det livliga intresse för denna musikaliskt
koreografiska form av dramatik, som utmärker tiden 1816—1820 i
Stockholm.
I baletten ligger tyngdpunkten förlagd till den oavlåtliga
själv-bespeglingens egen tragik. Det tragiska ligger här ej däri, att
Narkissos sökte lyckan utom sig i stället för i sitt eget inre, ej
heller i att han på grund av sin hängivenhet åt idealet, åt sin egen
själs gudom, skiljes från jordens retelser och nöjen. Liksom hos
Ovidius klagar Narkissos över att vara sin kärleks föremål så nära
och dock därifrån så obönhörligt skild:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
