Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Sven Cederblad
sökt sig hän till det exotiska, med särskild förkärlek till det mest
lustbetonade exotiska: det österländska. — Över huvud är hans
fantasiliv sensuellt. Han drömmer om fabulösa skatter, kulörta
världar utan grått, vällukter och viner, ädelstenars glans, kristallers
sken, danserskors behag, kvinnors gränslösa hängivenhet. Även
under tider, då Stagnelius bekänner sig till asketismen, råder i
hans fantasi och stil ingen asketism. Stilistiskt visar sig hans
fantasis tendens mot det sinnligt fascinerande däri, att hans diktion
blivit på en gång så målerisk, plastisk och musikalisk, vilka
egenskaper i vanliga fall utesluta eller åtminstone inkräkta på
varandra.
Om den Stagneliska stilens måleriska karaktär och plasticitet
är förut mycket ordat. Hans dikt lyser av färg och glans. Stundom
har denna lust att måla och förgylla kommit honom att äventyra
uttryckets äkthet (»Fyris silfverbölja», »musslans gyllne skäl»). Till
allt det förr nämnda må blott fogas några ord om vissa stilmedel,
som bidragit till diktionens verkningsfullhet. En expressiv
kontrast utgör ofta i Stagnelii poesi motsättningen konkret — abstrakt,
en motsättning, som sällan framträder som en så skarp antites,
att man tvingas att reflektera över den, men som säkerligen i alla
fall gör sin verkan: De abstrakta, mera konturlösa begreppen och
orden ge liksom djup och rymd åt skildringen, medan de konkreta
göra intryck genom sin verkan på sinnena. Jag väljer ur
Riddar-tornet ett exempel, som skulle kunna kompletteras med många
andra:
Ack! skön är jorden. Ljuft att ögat lyfta
Mot solbefolkad ändlöshet, att vinkas
Af Sirii fackla, af Orions hand
Till gudafesten i det blåa höga.
Skön är den öfre jorden. Himlens armar
Omfamna den så ömt. Ur tusen ögon
Nedstrålar kärlek. Vädrens tusen läppar
Den rosenröda barmen evigt kyssa.
Men, o, hur mörk är underjorden ej!
Hur grufligt att i grafven evigt blunda!
(IV: 203).
Man må först fästa sig vid uttrycket »solbefolkad ändlöshet», där
det konkret bestämda attributet liksom ger vilo- och hållpunkter
för fantasien, som ett ögonblick svindlar inför substantivet. »Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
