Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingvar Andersson: Göta kämpavisa och dess skildring av Narvaslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Ingvar Andersson
»gata sine Fåhr bort på de gröne Kåser /
På Klinten Getan drifs / ok Oksen mit på Fiäll»,
och kon, som bär hem ur den feta mossen både ost och smör, får
»Hö och Hawre-Halm i Båse». Dahlstierna vet också, »hwad Ört
och hwad för Root ulf-bitne Fåren heelar»; han har diktat över
runstaven, där bönderna läsa »fyra Årets Tider», och upptar
dalbornas namn på »den lustigaste tijden om åhret någre wekor förr
och någre effter Sommar-soolståndet», Högballe, i en poetisk
omskrivning av himmelens eviga glädje. Han har reda på, att de
gamle »norr wed gränsen» i Dalsland ännu hålla sin tideräkning
efter »de gamble Balsis-fegder», Hannibal Sehesteds gränskrig på
1640-talet. Ständigt återvänder han till böndernas musikinstrument,
som han flitigt utnyttjar i sitt bildspråk, nyckelharpan och
vallluren, och åtskilliga av deras jullekar nämner han också. Han har
i en av sina vackraste dikter, gravdikten över Carl Liedeman, givit
en, som Lamm säger, »förvånande djup karaktäristik» av folkvisan
och dess miljö. Det framgår också på flera ställen i hans dikter,
att han varit väl förtrogen med folkdikten, och han citerar i noterna
till Kungaskald visan om Herr Hielmer, som han kallar
»Västgötavisan».1 Det är överhuvud en ovanlig förståelse för allmogens liv
och en ovanlig kännedom om de olika yttringarna av detsamma,
som gång på gång frapperar i Dahlstiernas skrifter. Medelpunkten
i denna miljö, bonden själv, framstår som en ofördärvad och
redbar gestalt, en man,
»med heelt ärlig Mijn; och Haakans Prydnad mogen;
som boor i rolig Bygd på sin een staka Gåål;»
hans liv som en kärnsund motsats till kultursamhällets:
»Där bor et stilla Folk / Enfaldighetens Wänner;
Et Folk i Armod swåår sin egen Eikedom ...»
Sin sympati för detta folk, sitt intresse för dess omgivning och
liv, sin kärlek till hembygden, för allt detta är det som Dahlstierna
söker en poetisk form. Han finner denna form i den klassiska
herdedikten och i renässansens. Han översätter Pastor Fido, vari
1 Denna visa finnes i två redaktioner, en på den tvåradiga folkvisestrofen
och en på den fyrradiga (se härom Ek, Norska kämpavisor i östnordisk tradition.
sid. 96). Dahlstierna har tydligen känt den senare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
