Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greta Hedin: Dateringsproblem i Tegnérs diktning 1820—1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dateringsproblem i Tegnérs diktning 1820—1826 11
ställning mycket olika Ödmanns omsorgsfullt resonerande. Men
överensstämmelsen i åskådning är dock, som vi sett, genomgående.
Däremot existerar ej en sådan överensstämmelse mellan Geijers
Thorild och Nattvardsbarnen. Geijer hävdar i anslutning till sin
förut citerade lära om treenigheten, att Gud själv som medlare och
försonare »har i tiden antagit vår och uppenbarat sin egen
mensklighet, samt derigenom återställt gemenskapen emellan det
Gudomliga och den fallna menskligheten» (s. 66). I den beryktade noten
uttalade han sig sedan i anslutning till sin polemik mot
treenighetsläran mot
den crassa ideen om försoningsläran, att den andra personen i
Gudomen skulle, med att offra sig sjelf, försona och tillfyllestgöra den första
personens straffande rättfärdighet. — Gud förskjuter ingen; men väl är
genom gudomlig lag och ordning synden alltid sitt eget straff; så att
då menniskan känner Gud endast såsom straffande hämnare, känner
hon egentligen ej honom, »utan den i henne sjelf genom synden
förbittrade Gudomliga principen. Sjelfva den Allsmäktiges straffande
rättfärdighet är ingen annan än hans förbarmande kärlek, som utesluter
ingen, utom den, som utesluter sig sjelf, och då lemnas att bli (en gång
säkert) sin egen straffare och hämnare (s. 111 f. n.).
Någon likhet mellan Tegnérs förut citerade framställning och
denna — utöver den som måste betingas av det gemensamma
ämnet — finner man blott i början av den sist anförda meningen.
Guds straffande rättfärdighet är ingen annan än hans förbarmande
kärlek. Denna förklaras tillfyllest av gemensamma källor, och
närmast kan man då peka på Ödmanns verk. Geijer skiljer sig längre
från dogmen än både Ödmann och Tegnér, då han ej blott förnekar
Guds vrede utan även den tillfyllestgörande försoningen. I detta
överensstämde han bl. a. med swedenborgianismen, som han lärt känna
närmast i skaraswedenborgianismens modifierade form genom sin vän
Gustaf Knös. Även Ödmann har varit väl förtrogen med denna
riktning — han hade ju känt domprosten Knös1 — och det är ej
uteslutet, att den har påverkat hans framställning av
försoningsläran, även om han energiskt värjer sig mot en sådan misstanke.2
I varje fall utgör ju Geijers ståndpunkt en naturlig konsekvens av
Ödmanns.
1 H. Wijkmark, Samuel Ödmann, Upps. 1923, s. 161 ff.
2 Strödda försök III, 2 uppl., s. 34.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
