Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eleonore Bruno: När skrev Tegnér »Det Eviga»?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När skrev Tegnér Det Eviga? 113
Då denna hjältedyrkan fått ett bakslag och icke längre
oreserverat kan ägnas tidens starke man, tar den sig i stället ett
negativt uttryck: visar sig i förakt för det antiheroiska. Antipatien
mot allt engelskt bottnar nog till en del häri. Sitt främsta uttryck
får emellertid denna stämning i det bitande hån, med vilket
Tegnér ständigt förföljer Englands vän och Napoleons fiende Gustaf IV
Adolf. Werin har i sin studie icke underkastat Tegnérs förhållande
till Gustaf Adolf någon granskning, och dock är detta förhållande
säkerligen av ganska stor psykologisk betydelse för skaldens
ställning till Napoleon, och det är något alldeles ofrånkomligt vid
bedömandet av Tegnérs »åsikter om svensk krigspolitik».1 De båda
fienderna äro ju de största tänkbara kontraster. Den svenske kungen
själv underströk motsatsförhållandet genom att betrakta sig såsom
ett Guds redskap i spetsen för ett heligt krig mot »vilddjuret», och
att kontrasten i alla avseenden ständigt varit aktuell för Tegnér,
kan man icke betvivla. Alltsedan skalden såsom 20-årig informator
en sommar vid Ulriksdal hade haft den »oskattbara lyckan» att
nästan dagligen få se någon av den kungliga familjens medlemmar,
hade Gustaf Adolf varit föremål för hans satir. Hans motvilja
mot majestätet stegras under de olyckliga krigen. I så gott som
varje brev till svärfadern under åren 1805—1809 yttrar han sig
sarkastiskt om kungen, krigsledningen och hela den svenska
politiken. Det kan knappast undvikas, att den kejserlige motståndarens
storhet framträder starkare för Tegnérs fantasi, ju mera tafatt och
oduglig, löjlig och ynklig, m. a. o. oheroisk, Gustaf Adolf ter sig.
Detta kan vara en anledning till att Napoleon skonas så mycket
som sker. Men häri ligger ock — indirekt — en uppskattning av
hjälten-kejsaren.
I det första brevet till svärfadern efter Gustaf IV Adolfs fall2
har Tegnér en passus, som — redan den — antyder den
förändring i hans Napoleon-uppfattning, vilken snart skall än tydligare
framträda. Ett rykte hade förmält, att kejsar Alexander vägrat
Napoleon krigshjälp mot Österrike. Tegnér yttrar härom:
Önskeligt vore om detta kunde öppna ögonen på Napoleon öfver
Rysslands verkeliga Politik. Så länge Buonaparte låter dem sitta vid
Östersjön har Sverige aldrig annat än olyckor att vänta.
1 A. a, s. 107.
2 Brev den 25 maj 1809.
8—30686. Samlaren 1930.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
