Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 77
»Så kom ’Brand’. Den hade redan varit ute 66, men den kom
ej i händerna på Johan och samtida förrän 69. Den tog djupt i hans
gammalkristna sinne, men den var mörk och sträng. Slutrepliken om
Deus Caritatis föreföll icke tillfyllestgörande, och skalden syntes ha
varit alltför mycket med sin hjälte, för att han icke bara ironiskt
skulle släppa honom åt undergången. Brand gjorde honom mycket
bry. Den hade släppt kristendomen, men behållit den förfärliga
askesmoralen. Han kom med krav på tydnad för sina gamla läror, som
ej mer hade tillämpning; han hånade tidens strävan till humanitet och
kompromiss, men slutar med att anbefalla kompromissens gud,
’akkordens aand’. Brand var en läsare, en fanatiker, som vågade tro sig
ha rätt gentemot hela världen, och Johan kände sig släkt med denna
fasansfulla egoist, som till på köpet hade orätt. Ingen halvhet, gå på
bara, bryt och bänd ner allt, som står dig i vägen, ty du ensam har
rätt. Hans så känsliga samvete, som led av varje steg han tog,
därför att det skulle göra fadren eller vännerna ont, dövades av Brand.
Alla band av hänsyn, av kärlek, skulle slitas för ’sakens’ skull. Att
Johan icke numera hade Haugianerns orättfärdiga sak var en lycka,
eljes hade han också gått under skredet, men Brand gav honom tro
på ett samvete, renare än det uppfostran givit honom, och en rätt,
som var högre än rätten. Och han behövde denna järnstång i sin
svaga rygg, ty han hade långa perioder, då han stötvis av humanitet
gav sig själv orätt och den förstkommande rätt, varför han också var
mycket lätt att narra. Brand var den siste kristne, som föll för ett
gammalt ideal, därför kunde han icke bli mönster för den, som kände
en dunkel upprorslusta mot alla gamla ideal. Stycket förblir en
vacker växt, som icke har någon rot i tiden och därför hör till
her-bariet.
Norskt lynne är frukten av många hundra års tyranni, av
orättvis behandling, av svår brödstrid, av saknad av glädje. Dessa
nationella egendomligheter skulle icke ha tagits med av svensken, men de
ha förnorskat honom. I svenska litteraturen spökar sålunda ännu
Dovregubben, och Brand går med sina ideala krav, som den
romani-serade och ljusa svensken ej kan uppriktigt dela.» (Tjkv. son I:
355 ff.)
Denna deklaration blottar skarpsynt motsättningen mellan
Ibsens oböjliga och Strindbergs eget labila temperament. Dock har
Strindberg knappast rätt att skjuta hela skulden för sin brutalitet
på Brand. Denna egenskap blir i själva verket mera framträdande
i hans följande naturalistiska 80-talsalstring än den varit under hans
Brand-period. Cynikern doktor Borg är knappast någon mindre
brutal natur än fanatikern Brand.
I doktor Borgs nihilism hade Strindberg funnit antitesen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
