Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 133
Sieh grau Gewölk’ die Landschaft dort umnachten,
Dort, wo die Burg mit ihren alten Thürmen
Die Felsenbrust den Stürmen
Preis gibt, und kühn empor die Riesenglieder
Zum fmstern, Sternenlosen Himmel strecket! —
Horch, wie es saus’t! Die Krähen flieh’n erschrecket! ■—
Die Wetterfahne rasselt hin und wieder
Im Zug der Winde, die der grauen Eichen
Verworr’ne Wipfel schauerlich durchstreichen! —1
I den förut omtalade, delvis av Atterbom författade översikt
av utländsk litteratur för år 1828 som ingick i tidskriften Sveas
tolfte häfte (1829) hade Atterbom även berört Todtenkranse,
karakteriserande diktverket som »en episk elegi, som besjunger olikartade
bilder af mensklig storhet, lycka och undergång».2 Dessa bilder
äro främst sex, Wallenstein, Napoleon, Petrarca och Laura, Romeo
och Julia, Tasso samt slutligen Iord Byron; ett par andra, mindre
väsentliga, kunna förbigås. De lovord Atterbom slösade på
Todten-kränze förefalla knappast berättigade, ty den österrikiske poetens
romantiska freskocykel är i sin kärna en rätt så haltlos och
deklamatorisk sak, huru effektfullt än de olika scenerna rullas upp i
klangfulla, säkert bemästrade strofer. Men det italienska välljudet
i denna sentimentala, pappersprasslande, kalenderdof tande
litteratpoesi med dess ej fullt legitima anspråk på idédikt bedårade honom,
och framför allt mötte ju honom Byronporträttet hos Zedlitz just
då hans intresse för engelsmannens personlighet stod på sin
höjdpunkt, kanske rentav när elegien var begynt och Atterbom, trogen
sina ledsamma vanor, sökte stod hos andra författare. Även i det
följande röjer sig flerstädes beroendet från Byronstroferna i
Todten-Jcränze, om också finare insmält i framställningen och icke så rent
plagierande som i den nyss citerade passagen, vilken ju nästan blott
utgör en översättning på distika av mönstret. Vad Zedlitz gav
Atterbom var icke blott en rad enskildheter utan en välklingande,
ytterst bildrik gestaltning av Byrons öde och en skuggteckning av
hans diktarkynne, framgången ur den rådande tidsuppfattningen
och brutet återspeglad i den tvungna rimleken och den irrande
deskriptiva skildringstekniken. Om porträttet i Todtenkränze härige-
1 J. C. von Zedlitz, Todtenkränze. Canzone. Zweite, vermehrte Auflage.
Wien 1831, s. 79. Dikten trycktes först i Agiaja. Taschenbuch für das Jahr
1828. Wien u. a.
2 Svea. H. 12, s. 260.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
