Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När skrev Hedvig Charlotta Nordenflycht skaldebrevet till Criton?. Av Gardar Sahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 Gårdar Sahlberg
icke publicerades i Qwiriligit Tankespel (1750) eller Våra Försök I
(1753), om nu dikten skrivits »några år» före .Rousseaus första
discours, d. v. s. omkring- år 1748? Bidragen till den första volymen
av Våra Försök voro sannerligen icke så värdefulla, att man kan
skylla på utrymmesbrist. Men man kan tillspetsa frågan än mer.
Varför skulle hon, om hon många år tidigare nått fram till en så
pass definitiv lösning av lyckoproblemet, som skaldebrevet verkligen
ger, alltjämt fortsätta att diskutera klokas och dårars olika
företräden, vilket icke bära hon utan många med henne göra i Våra
Försök I? Nog vacklade den stackars herdinnan mellan tro och
tvivel, men hennes diktning tyder dock på en fortlöpande
utveckling och ej på reaktion.
Enligt mitt förmenande kan frågan lösas på ett avsevärt
enklare och trovärdigare sätt.
Rousseaus avhandling om konsterna och vetenskaperna
sönderfaller som bekant i två partier. I det första påvisar han, att
jämsides med deras framåtskridande har gått ett allmänt sedefördärv
och" i det andra söker han bevisa, att det senare alltid varit en
nödvändig följd av det förra. Han går mycket långt tillbaka i
tiden för att finna människorna i ett lyckligt samhälle, han
anropar de äldsta egyptiska, grekiska och romerska epokerna. Men
i denna discours tager han icke steget fullt ut. Vildens absoluta
okunnighetstillstånd skildras icke här. Avhandlingen är i stället
fylld av indignerade protester mot civilisationens alla lyten.
I sina försvarsskrifter tvingas Rousseau att besvara
motståndarnas fråga, om han då verkligen är av den uppfattningen, att
man bör krossa konstverken och bränna upp biblioteken för att
förbättra sederna. Rousseau svarar, att nu är detta för sent, ty
människan har redan blivit så grundligt fördärvad, att en
återgångar omöjlig. Så uttrycker han sig i svaret till konung Stanislaus:
Laissons done les sciences et les arts adoucir en quelque sorte la
ferocité des homines qu’ils ont corrompus . . . (Rousseau, (Etwres
diverses. I—II, Genève 1756, I, s. 119).
Och ännu tydligare utformar han denna sin tanke i företalet
till Narcisse, där han skriver:
Mais quand le peuple est une fois corrompu à un certain point,
soit que les sciences y ayent contribué, ou non, faut ils les bannir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
