Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och väldsbilden i Schellings frihetslära 149
grundegenskap, nemligen trånaden att framföda det Fullkomliga? Sjelfva
det i djupet af Materiens lynne fortfarande Chaotiska, Regellösa,
Nattliga, som utgör det första bildsamhetsämnet för alla daningar, är en
längtan att alldeles öfverväldigas af denna förklaringsdrift. Men detta
kan aldrig inträffa, emedan ljuset, då det icke mera funne något att
bryta sig emot, att genomtränga, att eröfra, i samma ögonblick skulle
upphöra att vara synbart. Hvad som meddelar sig åt våra sinnen
såsom mörker, är den återstående saknaden som aldrig kan uppfyllas,
den trängtande, drömmande, ofta förfärande frånvaron af strålar och
glädje. Alla ting bära stämpel af en mer eller mindre lyckad
befrielse ur mörkrets svårmodiga rymd;» (s. xiv f.).
Atterbom upptar här frihetslärans typiska karakteristik av
naturgrunden såsom längtan, samt även dess tanke, att den dunkla
grunden ännu icke helt är förklarad i ljus, att det regellösa och
kaotiska ännu vilar under tillvaron som dess basis.1
Samma tankegång upptages också några år senare i skaldens
recension av Iduna i S. L. T. 1820—21. Här talas bl. a. om vår
skräck »för de förborgade andar eller krafter, som vistas i den
gamla natten’, i det irrationellas chaos, öfver hvars lurande afgrund
den synliga Naturens höga, milda, klara gudatempel är uppbyggdt».
{S.L.’t. 1820, s. 818 f.).
Härmed kan jämföras såväl bilden av havsdjupets
skräckinjagande kaos i DioJcles och Heliodora fr. 1813 (se ovan s. 136 f.), som
nedanstående rader i Lycksalighetens ö — de ord varmed Nyx
bortvisar de underjordiska andarna:
Bort! Viken hän, vidunder, troll! I djupets barn,
Nedsjunken dit! Med kufvad kraft betjenen der
Den verld, som öfver chaos byggt sin tempelsal!
(Originaluppl., Il, s. 446.)
1 Jfr Skr. o. fr. s. 359 f.: Den kaotiska grunden, med dess dunkla längtan,
från begynnelsen av gudomens utvecklingsprocess har redan undanträngts av »det
högre, som upphöjt sig därur». — »Nach der ewigen That der Selbstoffenbarung
ist nämlich in der Welt, vvie wir sie jetzt erblicken, allés Regel, Ordnung und
Form; aber im mer liegt noch im Grande das Regellose, als könnte es einmal wie-
der durchbrechen––––––. Dieses ist an den Dingen die unergreifliche Basis der
Realität, der nie aufgehende Rest, das was sich mit der grössten Anstrengung nicht
in Verstand auflösen lässt, sondera ewig im Grande bleibt. — — — Ohne dies
vorausgehende Dunkel giebt es keine Realität der Creatur; Finsterniss ist ihr
not-wendiges Erbteil». Intet kan mer egga människan att sträva mot ljuset, »als das
l>ewusstsein der tiefen JNacht, aus der er ans Dasein gehoben worden».
Nilssons antagande, att ovan citerade Atterbom uttalande även influerats av
Plotinos (s. 245) behöver ju icke nödvändigt strida.mot min uppfattning, eftersom
ju skalden hos Plotinos inlade schellingska tankegångar. I huvudsak måste det
dock vara frihetsläran, som här bestämt Atterboms betraktelsesätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
