Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 7. Atlantis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Henry Olsson
Den första gången i kalendern Svea för 1897 tryckta Dolores
di Gölibrados har som bekant skaldens moder till modell, och titeln
motiveras av att han tänker sig henne som en till Norden
utvandrad spanjorska. I själva verket lär han också ha trott på ett
spanskt blodinslag i släkten, men annars är det ju moderns
sydländska utseende och livlighet, hennes hetlevrade och okuvligt
spänstiga lynne som framkallat diktens associationer. Betecknande för
skaldens uppfattning av henne är ett brev till Cecilia 1890 där han
säger att hon hade »fyra gånger mer ingivelse i sig än alla de nu
levande författarinnorna tillsammantagna» men genom
omständigheternas makt kom »att förgås i sin andliga isolering». Han tillägger att
modern och han — samtidigt som de sade varann de bittraste
sar-kasmer — ömsesidigt beundrade varann och sörjde över varandras
ohjälpliga omöjlighet i denna världen. Skalden har med ett ord
känt en stark andlig samhörighet med henne, och därom vittnar
också hela dikten. På den olyckliga Dolores tillämpar han sålunda
den bild han med syftning på sig själv använt redan i Sol och
pannkaka, den stolta och sköna borgen som fallit i ruiner: »Granada är
skövlat, Alhama är härjat, förött och förbränt och av döden
färgat». Man har nog också på känn att det är skaldens egen
ömtåliga hud som reagerat för sticken i följande strofer om den glömda
och föraktade moriska främlingen:
Och hon, som haft rikligt av lyckans gåvor,
och hon, som förslösat sin rikedoms håvor,
tills intet blev övrigt för ålderns år,
fick nesligt i ömkliga trasor förfalla,
men var hon gick fram, var en viskning bland alla:
»Se adeligt blod, som i trasor går!»
Se adeligt blod, det är pöbelns nöje,
för smädat och höljt av föraktets löje
och få det förnäma i stoftet ned,
och därför de stucko med knappnålssticken,
tills flammor det sköt ur den mohriska blicken,
och skrattade rått, när Dolores led.
All den mättade och glödande skönheten i denna dikt kan
dock knappast hindra att den gör ett alltför patetiskt och
sentimentalt intryck, men man förstår den bättre om man får proveniensen
klarlagd. Landquist har förut påpekat att Fröding hämtat åtmins-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
