Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En nyfunnen text till första sången i Frithiofs saga 179
Frithiofs Sagas tillkomst frapperat en rad av Tegnérforskare
alltifrån Gustaf Ljunggren.
Helt annorlunda ställde sig saken, när han hunnit tröttna, inte
på det heroiska som han nog aldrig tröttnade på, men på det
antikvariska tvånget och det nordiska barbariet, detta ’varken—
eller’, som blev hans slutuppgörelse med nationaldikten, när den
uppflammande inspirationen vek, svårigheterna upptornade sig,
risken av att misslyckas började hägra, vilka omständigheter man
kan utläsa i hans brev. De principer, för vilka ban tidigare och
senare gjort sig till tolk, bl. a. i sitt lyckliga dekret, att poesi bör
vara växande frukt och inte insyltad1, ha åter trätt i förgrunden
och lagt sig som hyende under lians notoriska behov av omväxling.
Tegnérs förändrade inställning till ämnet kommer till uttryck redan
i Försoningen, som i djupare bemärkelse naturligtvis är en
’digres-sion’, likasåväl som Axel ocli Nattvardsbarnen. Det är ett nytt
tonfall, och det är Tegnérs egen röst, som mer och mer låter höra
sig, förövrigt också i Frithiof på sin faders hög, minus det
skuldmedvetande, som han själv tycks ha varit säreget fri från.
Mellan det starka ocli mäktiga patos, som utmärker Försoningen,
och de poetiska tillägg, med vilka han vid olika tillfällen utsirade
Frithiof ocli Ingeborg, är ju ett ganska stort svalg befäst. Men som
situationen utvecklade sig, verkar det synnerligen troligt, att Tegnér
i sin nöd — och nödläge torde verkligen förelegat — grep till
direkta motivlån — de som alltså av professorerna Wrangel och
Blanck ha påpekats — av en annan och modernare typ än de
tidigare från sagorna, som voro hans legitima och ursprungliga
inspirationskälla.
Acli. Kahl har en anekdot från Tegnérs Lundatid. Det är
Ling, som talar: »Ingen kan neka, att du ju både klipper till och
syr som en mästerskräddare, men du vet också att Jclippa till dig
som en sådan», varpå Tegnér blott log och svarade med en rad ur
Horatius, som han sålunda försvenskade: »detta gör du, gör jag
och sådan är skräddarnas vana Originalitet tycks ha varit vad
ban minst eftersträvade.
Redan i Trolle-Ljungby texten kan man tala om »direkta spår»
från Paul et Virginie och inte bara i den ofta citerade strof:
Den första blomma våren födt . . .
1 Wrangel—Böök, a. a. V, s. 373.
■ Ach. Kahl, Tegnér ocli lians samtida i Lund. Andra uppl. Lund 1868, s. 260.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
