Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring en roman av Daudet
151
mantilla, hopjagat åskmoln, upptänt en eldsvåda.» I Fromont tar
gäldenärens ängslan inför förfallodagen form av en liten blå man,
som skramlar med slantar och gnisslar med en kedja. På hugoskt
vis tala Paris’ fabriks- och kyrkklockor med mänskliga röster: »Med
de tunga klämtslagen från kyrkklockorna — det ringer till Angelus
i Saint Paul, Saint Gervais, Saint Denis du Saint-Sacrement —
blandar sig det gälla pinglandet från fabriksklockorna. Yar och en av dessa
klockor har sin fullkomligt särskilda ringning. Det finnes sorgliga och
glada, livliga och sömniga. Det finnes rika och lyckliga klockor,
som ringa för hundratals arbetare, fattiga och blyga klockor, som
tyckas gömma sig bakom de andra och göra sig små, små, alldeles
som om de fruktade, att bankrufcten skulle höra dem.» — I sista
kapitlet berättas om hur Risler d. ä. dukar under för sin hustrus,
Sidonies, trolöshet. I ett stenbrott utanför Paris’ vallar har ban
tagit sitt liv, den döda kroppen har burits till en kasern i närheten,
och där återfinner den gamle kassören Planus honom en tidig
morgon. Fylld av sorg och hat står han vid det öppna fönstret och
ser ut över Paris; »Klockan slog sex. Där borta över Paris, vars
buller man hörde utan att ännu se staden, höjde sig ett töcken,
tungt, varmt, långsamt vaggande, med en röd och svart rand
såsom ett krutmoln på ett slagfält. Småningom framträdde ur
dimman kyrktorn, vita fasader, en förgylld kupol, och lyste i morgonens
glans. Inom kort började tusen fabriksskorstenar, som höjde sig
Över de sammangyttrade taken, att på en gång flåsa ut sina
flämtande pustar liksom en ångbåt, som eldar upp för att utlöpa . . .
Livet begynte åter . . . Sätt maskinen i gång! Och så mycket
värre för den som blir efter! . . . Då gjorde den gamle kassören
en åtbörd av obeskrivlig förbittring: Ack, du usling . . du usling!
ropade han och skakade sin knytnäve åt Paris till; och man visste
icke, om det var kvinnan eller staden han menade.» Denna
slutscen, som i en bild ger romanens samhällskritiska innebörd,
erbjuder påtaglig likhet med Böda rummets inledningsscen: i ena fallet
Paris, som vaknar till en ny dag, i andra Stockholm, som vaknar
upp ur vintersömnen — en aftonstämningstavla, om vilken det
ifrågasatts, huruvida den inte snarare ger morgonstämning.1 Också
för Arvid Falk blir kollektivet staden till ett levande väsen, som
han utmanande knyter näven mot.
1 Tanken har framkastats av Ruben G.son Berg. Jfr N. Svanberg, Från
fjärdingen till Svartbäcken, Nysvenska stadier II, s. 147.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
