Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
Verner Ekenvall
hans hållning1 i tryckfrihetsfrågan. Efter riksdagen arbetade kungen
på att spränga oppositionen genom att avskaffa de grövsta
missbruken. Detta till trots hade faktiskt denna riksdag skapat den
hatfulla anda, som sedan resulterade i Anjalaförbundet. Däremot
uppgav kungen icke sin äventyrliga utrikespolitik. Han hoppades
nu genom ett lyckligt krig kunna återvinna sin förlorade
popularitet. Detta ledde fram till ryska kriget och det gustavianska
enväldet.
Sådant ter sig i stora drag det historiska händelseförloppet.
Svårare blir det emellertid att undersöka Kellgrens politiska
inställning under denna period. Pressen var fullständigt strypt, och
i Svenska Akademien kunde ingen kritik framföras. Hans
hyllningar för kungen i sina tal äro icke politiska. Den viktigaste
källan för vår kännedom om skaldens inställning under dessa år
borde vara hans brev. Dessa ha emellertid icke mycket att ge för
åren 1784—87. Men detta förhållande är kanske icke så
egendomligt, som det ser ut. Det är ju nämligen just under dessa år som
kungens och skaldens samarbete pågår som bäst. Kellgren hade
åtnjutit många nådevedermälen från kungens sida och stod i ett
starkt ekonomiskt beroende av honom. Och likväl sk}^mtar ganska
ofta en underton av missnöje med både kungen och den egna
ställningen fram i breven. Däremot vittna en hel rad av uttalanden
att han noga följt med vad som hänt både vid hovet och ute i
landet. Samarbetet med kungen blir allt mer tryckande. Till
Rudbeck skriver Kellgren 1786: »Kungen väntas i denna dag. Du vet
hvad det betyder. Ej en enda scene af Ebba Brahe! Gud vare
mig nådig! Om jag kunde rymma ur landet, så gjorde jag det».1
Rätt karakteristiskt för Kellgrens inställning under dessa år är
hans förhållande till »riksprosten» K. G. Nordin. Ännu 1786 är
förhållandet dem emellan gott, vilket framgår av deras brevväxling,
men troligen är vänskapen ej särdeles intim. Sedan Kellgren på
hösten 1786 flyttat in i samma hus som Nordin, blev umgänget
livligare med den påföljd, att deras vänskap mycket hastigt tog
slut. Orsakerna härtill skina igenom i Kellgrens brev. Jag citerar
här Wieselgren: »Anledningen var tydligen den, att Kellgren allt
mer och mer märkte, huru Nordin avslöjade sig som en cynisk
politisk lycksökare, för vilken idéerna voro intet, den personliga
framgången däremot allt. Kellgrens förnäma och självständiga na-
1 Brev, s. 158.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
