Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 Eskil Källquist
Dessa Viktor Rydbergs ord kunde tyckas ligga helt i linje med
Det evigas hänvisning till de krafter, som skola göra våldet
maktlöst. Tegnérs dikt är dock främmande för detta betraktelsesätt.
Tegnér ger inte konsten någon plats i handlingens tjänst gentemot
en ond tid. När det sköna sidoordnats med sanningen och rätten,
har perspektivet till en viss grad hunnit förskjutas. Utblicken över
samtiden har lagts om till en meditation utan tydlig aktualitet.
Den politiska inspirationen har efterträtts av en mer filosofisk.
Detta har inte gärna kunnat ske utan en alldeles bestämd orsak.
Det gäller att söka denna.
Sedan länge har Schillers betydelse för Det eviga varit
uppmärksammad. Framför allt är det dikterna Die Worte des Glaubens
och Die Worte des Wahns, som man fört fram till jämförelse. Av
den senare har Tegnér t. o. m. gjort en Översättning, av honom
kallad De fåfänga orden, vilken brukar betraktas som en förstudie
till Det eviga. Den allmänna släktskapen är tydlig nog.
Tvivelsutan är också Det evigas versmått hämtat från Schiller. Även
andra formella likheter skulle kunna uppvisas. Ett mycket
framträdande drag i den poetiska stilen är ingressen till de olika
stroferna: »Men Sanningen lefver. . .», »Och Dygden är fri. . .», »Och
viljan som stängdes . ..», Och snillet förgås ej . . .». Alla stroferna
utom den första och den sista inledas av ett svagtonigt bindeord,
som ger eftertryck åt det närmast följande kärnordet. Detta kan ej
gärna vara annat än ett eko från Die Worte des Glaubens, där två
strofer ha en likartad ansats. Särskilt nära Tegnérs dikt står tredje
strofens begynnelse:
Und die Tugend, sie ist kein leerer Schall,
Der Mensch kann sie üben im Leben,
Und sollt’ er auch straucheln überall,
Er kann nach der göttlichen streben,
Und was kein Verstand der Verständigen sieht,
Das übet in Einfalt ein kindlich Gemüt.1
1 Tänkbart är även, att ordet »Schall» i denna strof återklingar i Det evigas
verser om sanningen: »Kring himmel, kring jord / de skalla,de skalla, dess eviga ord».
Föreställningen om graven, som är ett sammanhållande element i Det evigas första
version, erinrar också om en besläktad Schiller-dikt, den på samma versmått skrivna
Hoffnung. Om förhoppningen heter det hos Schiller, att den ej begraves med
åldringen:
Denn beschliesst er im Grabe den müden Lauf,
Noch am Grabe pflanzt er — die Hoffnung auf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
