Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
Erik Eliiider
nes inställning till nya och historiska skolan var närmast
hånleendets, och Wallin-recensionen hade tecknat svenskarna som en glad
nation. Atterboms hat mot detta överlägsna skratt och detta
hånleende kan här ha kommit till uttryck, liksom när han senare låter
Mopsns säga:
Jag ler,
Ifrån min höjd, åt ostracismens vådor.
Flera Ephorer.
Hör, ofelbara Folk, han ler ■— han ler, —
Åt hvad"? Åt Dig! — Hjelp oss ett karlatag,
Så ligger han, så lång han är, på golfvet!1
Anfallet gällde inte bara Argus’ hånleende — det gällde säkert
också den långe, retsamme redaktören, som ensam från sin höjd
knnde föra sin läsekrets bakom ljuset. Mot honom ville Atterbom
samla alla rättänkande till ett krafttag, och något av denna tanke
fick rum även i dikten.
Det kan synas djärvt, att i detta sammanhang särskilt
observera det tillsynes obetydliga ordet »Hm!». Samtida källor påpeka
dock flerstädes hur Johansson, när han kom i förlägenhet, sökte
maskera detta genom några djupa hm! och ett djupsinnigt
minspel2, och Orvar Odd nämner talrika exempel på det »Ptrhm!»,
som tycktes ingå som en ytterst väsentlig del i Johanssons
konversation.3 När man vet, att Atterbom både av egen erfarenhet och
genom hörsägen väl visste om sin motståndares egenheter och olater,
och att han på andra punkter byggt upp sin skildring med minutiös
noggrannhet, vill man knappast tro, att Vägvisarns dialog vid detta
tillfälle, då han tydligen talar rakt ur hjärtat, fått denna
johanssonska egenhet av en händelse.
Intrycket av att Atterbom haft Argus redaktör i tankarna, när
han tecknat den första medborgaren i den hyperboreiska staten,
blir än starkare, när man läser Vägvisarns förskräckta utrop:
För tusan, gossar! — Är det allvar, gossar?
Jag vill ha sällskap, gossar! — Dumma räklar!4
Som nyss framhållits var Johanssons uttryckssätt och hans
originella sätt att vara väl kända i Uppsala, och säkert blev han föremål
1 Atterbom, a. a., s. 276.
2 Svenskt biografiskt lexikon, Ny följd, V, Örebro 1863—64, s. 375.
8 Sturzen-Becker, a. a., s. 172, 173, 174.
4 Atterbom, a. a., s. 264.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
