Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Arne Lidén
Gert är »kommunarden», och »Pariserkommunen spökar i vederdöparnas
kulturfientlighet». Det finnes ingen anledning att ifrågasätta sanningen
av detta. Mot bakgrunden av en himmel, som färgas röd av lågorna
från Louvren och Tuilerierna, eller en blodstänkt mur på Pére Lachaise,
verkar den romantiskt-demoniske Gert boktryckaren — så är hans mera
adekvata yrkesbeteckning i versdramat — tyckes det mig lika stilenlig
som en mera realistiskt tecknad gestalt, i varje fall om man försöker
se händelserna i den dager, som det kan tänkas — och detta skall jag i
fortsättningen söka visa — att Strindberg såg dem i. Strindberg »i
lidelsens ögonblick» var ett stycke romantiker, höjd över realiteterna i
jämförelse med den mindre lätt entusiasmerade Olof, för vilken en mer
verklighetstrogen dräkt ej passade illa. — Vad beträffar det första av de
av Lamm anförda skälen, skulle det väl betyda, att det för Strindberg
varit ett oöverstigligt svalg befäst mellan kommunarden av 1871 och
1500-talets vederdöpare och att han för att skyla över denna våldsamma
anakronism framställt Gert så, som han gjort. Emellertid är Gert
knappast mer anakronistisk än de personer i dramat, som få framföra
positivisten Buckles tankar, och dessutom borde, synes det mig, den
ovan refererade historieuppfattning, som Strindberg mött i
Hovedström-ninger, ha gjort det möjligt för honom att slå en brygga mellan
kommunarden och vederdöparen. Warburgs ord om Gert, att han är
»revolutionens man sans phrase, som under 1500-talet kallas vederdöpare, på
1700-talet jakobin, i 19:de seklet nihilist» (III. sv. litt. hist. IV: 2, s. 436)
ta just fasta på denna synpunkt som med fog kan antagas ha varit
Strindbergs egen. Jag skall i fortsättningen gå en annan väg, som möjligen
kan ge ett bidrag till Gerts tillblivelsehistoria. Till stöd för den följande
framställningen först ett referat av det väsentliga i Gerts roll.
Han uppträder första gången förklädd utanför kyrkan i Strängnäs, där han med
respektlösa insinuationer söker reta folket mot prästerskapet. Olof kommer och
ringer i vesperklockan och börjar läsa mässan på svenska. »Hej, nu börjas det!»,
utbrister Gert. »Ty det var stormklockan som ringde till strid!» (II, s. 18 f.). Inför
det skräckslagna folket presenterar han sig som Anabaptista och demaskerar sig,
varefter han i ett stort tal till Olof siar i apokalyptisk stil om världsrevolutionen
och det tusenåriga riket. »Du skall bli mycket rädd, ty jag vill föra dig upp på
ett högt berg och du skall därifrån skåda ut över världen.–-Ser du hur
folket krälar fram på sina knän till de två männen, som sitta på sina stolar. Den
större har två nycklar i sin ena hand, en åskvigg i den andra, det är påven. Nu
lyfter han viggen och tusende själar draga in i fördömelsen, och de andra kyssa
hans fot och sjunga Gloria Deo — och han på stolen vänder sig om och ler. Se
nu på den andre. Han har ett svärd och en spira. Böj dig för spiran, annars
biter svärdet. Han rynkar sina ögonbryn, och allt folket darrar. Då vänder han
sig till sin granne på andra stolen, och båda le. Det är två Baalsstoder. Men då
höres ett gny i luften liksom sorl av folk. Vem gnyr? ropar påven och skakar
sin vigg. Vem sorlar, och kejsaren skakar sitt svärd. Ingen svarar. Men det
gnyr ändå i luften och det susar och det ropar: »Tänk!» Och påven far tillsamman
och kejsaren bleknar och frågar: vem ropade ’tänk!’? Tag fram honom, och jag
tager hans liv, och påven ropar för hit honom, och jag tager hans själ! Det var
luften som ropade, det var ingen som ropade; men rösten stiger och en stormvind
far fram och han går över Alperna och han ryter över Fichtelgebirge och han
väcker upp Österhavet och det ger eko mot stränderna och tusendubblat går
ropet över världen: frihet, frihet! Och påven kastar nycklarna i sjön och
kejsaren sticker sitt svärd i skidan, ty de förmå intet mot ropet! — Olof! du vill
slå påven, men du glömmer kejsaren; kejsaren som mördar sitt folk utan att
räkna dem, därför att de våga sucka då man trampar dem på bröstet. Du vill
slå påven i Rom, men du vill som Luther ge dem en ny påve i den heliga skrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
