Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Elof Ehnmark
fulla, lättantändliga, ömhetshungriga dottern och den stele, slutne,
instängde men ändå ansvarskännande och uppoffrande, innerst olycklige
fadern, måste för henne ha känts olidligt smärtsam, helst som hon var
djupt medveten om hur olycklig han var och alltså hur väl han behövde
tröst (jfr nedan citerade brev till Leuhusen, nr 30). Den kärlek Elisabeth
till slut vinner, är ju också närmast identisk med den förtroendefulla
ömhet, som Fredrika Bremer längtade efter.
Att hon haft sin far i tankarna, när hon skrev ner de sista sidorna i
Elisabeths historia, framgår också av skildringen av Den blindas
dödsstund. Man möter nämligen här en påtaglig detalj realism, som vittnar
om att Fredrika Bremer själv för inte så länge sedan stått vid en
dödsbädd. »Derefter sönk hon åter i en slags slummer eller dvala, hvilken
fortfor omkring en timma. Andedrägten, som under denna tid hade varit
ganska hastig, började då att småningom afmattas. Ett långt mellanrum
uppstod — så kom en suck . . . ännu ett längre uppehåll, och så åter en
suck. På en gång tycktes den alldeles af stanna. Det var en
förskräcke-lig stund ... en lätt kramp ryckte genom alla lemmar . . . ännu en
häftig suck eller pust, åtföljd af ett hemskt klagande ljud . . . och allt var
stilla» (s. 167). Som kontrast till denna dödsscen ställes naturen utanför
sjukrummet: »Sommarqvällens välluktsrika fläktar spelade in genom det
öppnade fönstret och fåglarne sjöngo gladt i Caprifolii-häcken utanför.
Ett mildt rosenskimmer, återsken af den nyss nedgångna solen, utgöt
sig i rummet och spred öfver den afsomnade en förklarande glans. Så
stilla, så smärtfri låg hon nu der, hon som så länge kämpat och
förtviflad . . så lugn nu —> så stilla!» (s. 167). Om sin faders död skriver
Fredrika Bremer utförligast i brev till Leuhusen (27 juli 1830, nr 30):
»Det har behagat den högste att till sig kalla vår så länge och så tåligt
lidande Far. D. 23 om aftonen insomnade han stilla, utan dödskamp,
utan plågor, efter 2ne dyngs Letargisk sömn. Knäböjande med djup
smärta omkring hans dödssäng kände vi dock och erkände den välgerning
Försynen bevisade honom; och det rena, plågofria lungn, som efter den
sista pusten göt sig öfver hans panna, meddelade sig snart våra bröst.
Ack, det var en stilla, en ljuf död, som befriade honom från ett lif, som
aldrig varit, aldrig kunde bli smärtofritt!» Medvetslösheten, dödspustarna
och det inträdande lugnet stämma överens i de båda berättelserna. Också
patron Bremer dog en stilla sommarkväll på landet, ute vid Lilla
Inge-marshof, dit familjen flyttat för att vara något närmare staden (Q s. 61).
Stämningen i det citerade brevet, liksom i Fredrika Bremers ovan anförda
rader ur Sj. A., att det var gott att se fadern »hvila efter ett oroligt lif»
och på hans hand gråta försoningens tårar, har likaledes sin motsvarighet
i de avslutande raderna i Elisabeths historia: »Fridfulla stund, då ett länge
af oro och smärta klappande hjerta får hvila! Fridfulla stund, som
försonar med oss hvarje ovän, som till oss närmar hvar vän; som sprider
glömska öfver våra fel, glorians strålar öfver våra dygder; som öppnar de
blindas ögon och löser själens band» (s. 168). Det heter vidare, att alla
efter Elisabeths död erforo »en känsla af frid och trygghet. Mången tår
skänktes hennes sorgliga minne, men intet hjerta kallade henne åter.
Beklagansvärda Elisabeth, du gaf frid, först sedan ditt eget hjerta njöt
den i grafven» (s. 169). På samma sätt kom trevnaden, ron och befriel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
