Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens »Tal om satiren»
89
satiriska diktning, alltså även det 1600-talsmässiga kvinnoporträttet och
epigrammen, skrevs ju huvudsakligen för en trängre krets. Den hade i
allmänhet direkt eller indirekt namngivit de utsatta offren, ehuru vi inte
ha samma möjligheter som Kellgrens publik att förstå hans antydningar.1
Det var nog inte minst de personliga utfallen i hans satiriska dikter, som
Aurorabröderna observerat. Kellgrens kontrovers med den nämnde
Kreander berodde f. ö. just på att denne i de Kellgrenssatirer, som
upplästs vid en sammankomst, tyckt sig finna allusioner på bröderna själva.
Kreander skrev härom till Kellgrens vän Clewberg och talade t. o. m.
om »Antropophagien» och förklaringen på »den vackra tiraden» i
brevet-skulle Clewberg få från Kellgren själv.2 Denne talar då enbart om »Den
dödande Välmeningen», som icke var en dylik intern satir utan angrep
Celsius’ och framför allt Skjöldebrands episka diktning. Samtidigt med
»Välmeningen» upplästes Kellgrens epigram över en dålig epigramdiktare,
»Herr Bulphus», och möjligen var det detta, som upprört Kreander.
Epigrammet kan ha syftat på någon Aurorabroder, t. ex. Porthan, vars
epigramöversättningar och övriga dikter Kellgren ej tycks ha haft någon
hög tanke om.3 Kreander själv blev ju som nämnt snart utsatt för den
Kellgrenska malicen.
I det tal, där Kellgren försvarar den personliga satiren, ger han i
förbifarten några slängar åt adeln och prästerskapet i allmänhet och ironiserar
över den samtida litterära smaken i Sverige, men där finnes också direkt
personliga angrepp.4 Skjöldebrand får skylta inte bara med ett
långtråkigt epos utan också med »ett upblåst hjerta». Ek anser, att Kellgren
»vill komma åt den moraliserande satirens trumpenhet blott för att
bereda plats för Mina löjens subjektiva pilskytte». Snarare har väl
Kellgren i talet velat försvara sina tidigare spydigheter och därvid
samtidigt kommit att ge ett hugg åt den allmänt moraliserande satiren.
I själva verket var det med denna senare form av satir, han först skulle
briljera i Stockholm. Fragmentet »Förtjensten» ger snärtar åt den episka
diktningen, åt operakonsten och operapubliken samt har en påbörjad
motsvarighet till »Mina Löjens» satir av olika samhällsgrupper, men ingen
enskild person är där direkt eller indirekt utpekad. Ek har förklarat
detta fragment som ett utkast till »Mina Löjen».5 Denna senare dikt
riktar sig ju mot den »civiliserade» människan, mot olika stånd eller vissa
yrken och deras utövare. Av åskådningsmaterialet är det här enbart
skalderna, som personligen få figurera. Vid denna tid har Kellgren redan
börjat sin verksamhet som litteraturkritiker och det var därför
naturligare att liksom i en recension namnge de utpekade. Lamm har tidigare
påpekat att termerna kritik och satir »sammanfalla vid denna tid så
tämligen».6
Mina Löjen var den första satiriska dikt av någon längd och betydelse,
som Kellgren fick tryckt. Den infördes som bekant först i Gröteborgstid-
1 Jfr kommentarer till Fritänckaren i Vitt. samf. VII, s. 23 f.
2 Brev, ss. 50, 52. Kursiv, här.
3 Se brev från just denna tid, ss. 47, 50, och kommentaren, Vitt. samf. IX, s. 28 f.
Möjligen har Kreander trott sig själv förlöjligad. Jfr talet, s. 162.
4 Se Ek, s. 160 f.
5 A. a., s. 165 f.
6 A. a., s. 76.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
