Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En sagodikt av Tieck — och »Lycksalighetens ö».
En opåaktad parallell.
Av Fredrik Vett er lund.
Som bekant har Atterboms stora sagospel samma dialogform som
tysken Tiecks Genoveva eller Kaiser Octavianus, samma episka vidlyftighet
och samma lyriska betoning. Hela dess uppbyggnad liknar alltså de tyska
dikternas fastän dess poetiska värde är så ojämförligt mycket större.
Atterbom svärmade ju tidigt för Tieck, och liksom samtiden i allmänhet
satte han honom mycket högt, säkerligen för mycket. Tieck har i själva
verket författat talrika saker som nu äro praktiskt sett oläsbara, han
så väl som hans samtida Jean Paul med flera och själve Goethe. Å andra
sidan finns det i vår tid litteraturhistorici, som lika avgjort underskattat
»ärkeromantikern». leke minst för dem som lägga särskild vikt vid det
utvecklingshistoriska borde dock Tieck få vara en betydande skald.
Ty har än hans rika inneboende lyrism sällan utkristalliserats till egna
konstnärligt färdiga dikter, var den med sina luftigt svävande klanger
och intensiva färgsensationer på sin tid så suggestiv, att åtskillig
konstnärligare romantisk lyrik hos andra har spirat fram ur eller har förtätat
tieckska stämningar, eller åtminstone påverkats av dem i färg och
vers-melodi (hos Eichendorff med flere tyska romantiker, hos vår Atterbom).
I synnerhet var Tiecks natursinne en mycket vacker poetisk tillgång.
Inte bara i sådana för ali framtid präglade lyriska rader som
»mond-beglänzte Zaubernacht die den Sinn gefangen hält» etc. utan i flera
prosaverk, i sagorna och även i »Sternbalds vandringar». Yi skola se hur Tieck
härvidlag alldeles på egen hand och redan på 1790-talet är en fullfjädrad
romantiker i ordets mera centrala mening. Utom naturmystiken ingår
däri känslan för det underbara överhuvud, som »kan blanda sig med det
vanligaste», för drömmen och drömlivet, för den hemlighetsfulla skräck,
som från själens nattsida kastar sina skuggor in i det ljusare
natursvärmeriet, för den stundom måttlösa längtan till ett drömt skönhets- och
lyckoland. Detta allt utgör Tiecks sagopoesi. Att Goethes lyrik och stundom
Goethes prosa ibland förnimmes bakom Tiecks, att vissa ferment ur Goethe,
dem vi med skäl kunna kalla romantiska, överförts till Tiecks som så
många andras diktning, motsäger inte att allt hos Tieck får en ny, om
man så vill excentrisk betoning.
Den lilla drömskildringen »Die Freunde» är i mycket hög grad en tidig
exponent för allt detta, rent representativ för riktningen. Det har då sitt
intresse för oss svenskar, att den under blygsamma former är en liten
parallelldikt till vår litteraturs största romantiska skaldeverk.
Visserligen hade den unge Tieck, sin natur likmätigt, inställt sig på sin
blivande gärning då han före någon annan litterat kastat sig över »roman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
