- Project Runeberg -  Samuel Ödmann /
197

(1923) [MARC] Author: Henning Wijkmark
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ödmann hade haft rik anledning att reflektera över
toleransproblemet. Han hade på nära håll följt delsbo#
prästernas »mindre pastorala» ingripande mot läsarna,
han hade iakttagit de betänkliga följderna av Lenaeus
karska »principiis obsta», och för egen del saknade han
ingalunda erfarenhet av det ortodoxa nitet. Direkta im#
pulser i riktning mot fördragsamhet hade han också mot#
tagit. Morfadern var ju tolerant på sitt vis. »I sin tids
religionstvister tog han ingen del», heter det i Hågkomster
(sid. 25). »Pietister och herrnhutare voro i hans hus lika
okända som i Kina. Tolstadius och Rutströms namn
hade han aldrig lagt på sitt minne. Om deister, fritän#
kare m. m. gjorde han sig intet begrepp». Positiv tole#
rans hade Ödmann mött hos lagman Myrin, vilken, som
tidigare nämnts, energiskt tog till orda för religiös för#
dragsamhet. Man kan också erinra om de intryck Öd#
mann fått vid läsningen av samtida religiös litteratur,
särskilt de av honom översatta Jerusalems Predigten, där
toleransplikten åter och åter inskärpes. För denne är
det dålig kristendom att »med ett blodtörstigt människo#
hat förfölja alla dem, vilka icke tjäna Gud på samma sätt
som vi»1. Ödmanns nära anknytning till holbergska
tankelinjer bör också ihågkommas. Då man vid olika
tillfällen tar upp toleransfrågan till behandling, talar han
gärna ett tungomål, som är väl bekant från Nils Klim
och Moralske Tanker. Han gillar lagstiftningen i Potu,
där ingen straffas för sin övertygelse, och betonar, att
»själva villfarelsen har en helig rätt att icke offentligen
skändas»2.

1 Ödmanns övers. II, sid. 253.

2 Sv. Litteraturtidning 1813, sp. 755.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:36:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samod/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free