Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Magnus Almqvist (d. 1873)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
~OJJAN MAGNUS ALMQVIST.
han i ett kraftigt föredrag erinrade, att kyrkan var något annat än
presteståndets privilegier, att kyrkan således ej skulle taga någon
skada, tvärt om göra en vinst, om presteståndet förlorade sin politiska
betydelse, helst kyrkan må hända då först kunde hoppas, att presterna
finge tid att tillse, huruvida ej äfven hon behöfde en reform, »såvida
ej den andliga liknöjdheten skall tilltaga, under det svärmeriet och pie-
tismen söka lifvet i sådana former, hvarur anden redan flytt». Ännu
en gång, och då med mera framgång, fick Almqvist i presteståndet
tala för en representationsreform. Det var den 7 dec. 1865. Mot
dem, som klagat, att man »öfvergifvit bryggan, som leder till partiela
förbättringar», kunde han nu vädja till »de två främsta ståndens» egen
historia, då de just »öfvergifvit bryggan och låtit mansåldrar fruktlöst
förrinna utan att reformera sig sjelfva», och i den pågående allmänna
rörelsen i landet till förmån för reformen såg han, i olikhet med stånds-
bröderna, »ett utbrott af en länge qväfd samfundsandas hänförelse,
som fattat den tänkande delen af nationen». Ehuru förslaget i tyst-
het antogs, fick Almqvist ändå skäl att klaga öfver ståndets »äflan att
draga ovilja öfver sig» genom de talrika och jämmerfulla reserva-
tionerna.
Redan vid sin första riksdag och sedan allt fortfarande hade Alm-
qvist uppträdt med både sakkunskap och intresse i bankfrågor, hvilka,
som bekant, utgjorde presteståndets »starka sida». Sjelf var han nå-
gon tid ledamot af en privatbanksstyrelse och fick derför under 1845
års storm mot »de förderfliga privatbankerna» höra många insinuationer.
Sjelf hänvisade han på det skotska banksystemet som ett föredöme.
Mot riksbankens förvaltning sparade han samtidigt ej hårda omdömen,
då han ansåg henne ej förmå uppfylla landets behof af rörelsemedel
men deremot, »emot all sund teori för en nationalbanks förvaltning»,
sträfva att »vara förläggare för industrien och näringarna. » - För
läran om ministerstyrelse såsom grundlagsenlig i Sverige stred han
äfven 1844, beklagande det missförstånd af vår grundlag, som ännu
vill »i ministrarné se blotta reservationsråd », och förklarade ansvarig
ministerstyrelse vara »principen för allt konstitutionelt samhälle». - I
fråga om lika arfsrättens införande gick han så långt i förfäktande af
qvinnans rätt, att han påstod, att om olika arfsrätt skulle bibehållas,
borde qvinnan få brorslotten. I nya strafflagsfrågan stälde han sig,
emot presteståndets majoritet, på regeringsförslagets sida, emedan han
ville »grunda bestraffning på principen af menniskans moraliska för-
bättring»; i frågan om elementarläroverkens reorganisation hade han
sjelf motionerat sammanslående af gymnasium, trivial- och apologist-
skola till ett gemensamt läroverk, och han ifrade för folkupplysningen
så ofta tillfälle gafs. En ståndsbroder hade en gång kallat denna för
»ett nödvändigt ondt». »Låt oss blott få erkändt, att den är nöd-
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
