Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Wieselgren (d. 1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tror Guds ord» (1837) och »Historik öfver svenska bränvinslagstiftningen»
(1840), tryckta predikningar, tal, tidskriftsbidrag, recensioner
och småartiklar; redaktion af tvänne småtidningar m. m. ... Och allt
detta under en rastlös verksamhet som de enskilda församlingsmedlemmarnes
själasörjare, som pastoratets nitfulle kyrkoherde, som
kringfarande nykterhetspredikant från Skåne till Norrland, med ett ord, som
den snart öfver hela landet ökände »Vestersta’ prest», med hvilken
man på slutet af 1830-talet skrämde barn i grannsocknarna, men
bränvinstillverkare och fyllhundar hvar som helst.
Svenska akademien har med sitt Karl Johans-pris år 1863 gifvit
sitt erkännande åt Wieselgrens literära verksamhet såsom ett helt,
trots alla de felaktigheter, som måste vidlåda en författare, hvars åhåga
att gagna är större än hans tillfälle att granska, och hvars skaplynne
är omottagligt för detaljnoggrannhet, under det han ålägger sig att
låta sina arbeten vimla af detaljer. Men den »syn på tingen», Per
Wieselgren ger sina läsare hvar helst de taga ett af hans arbeten i
hand, den rikedom på idéer, som hos improvisatorn vid skrifbordet
lika litet tröt som hos improvisatorn i talarstolen, detta är hans
författareskaps starka sida och skall i full originalitet bevara hans namn
bland vår tids skriftställare. Och dock var skriftställaren blott en
underordnad del af hans rika personlighet. Talaren, predikanten, var
den »bästa delen», ty i honom framstod klarast den rikedom af tanke
och hjerta, det flöde af snille och kärlek, som bodde i Per
Wieselgrens själ.
Och denne predikant var det nu, som besteg Vesterstads och
Östraby predikstolar, efter en 92-årig hedersman, som i all sin tid låtit
verlden ha sin gång, och i en församling, som till största delen bestod
af försupna, okunniga och utfattiga frälsebönder. Redan 1825 skref
Wieselgren: »Religion är det enda, som kan bibringa massorna
moralitet, men denna religion måste predikas med värma, med anda och lif.»
Nu fick han rikt tillfälle att pröfva sanningen af sin teori.
Den religion, af hvilken Wieselgren var genomträngd och för
hvilken han redan länge både i skrift och tal gjort sig till målsman var
en kristendom, som icke ensidigt fäster sig vid någon del af
kyrkoläran, utan, långt mera på biblisk grund än på symbolisk, genomtränger
personligheten som ett lif. Det missförhållande mellan bildning och
kristendom, som tidigt mött hans sinne, sträfvade han att nedslå,
öfvertygad att dessa mensklighetens drifkrafter måste verka i förening,
om verklig »humanitet» skall uppnås på framåtskridandets väg. Och
för vinnandet af en sedlighet, som vore att bygga på, så väl för
samhället som för individen, såg han ingen annan utväg än den
omskapning af menniskokaraktären, af viljan, som för honom var den sanna
trons kännemärke. Med lif och själ störtade han sig in i striden, först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
