Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Warburg: Litteraturbref från Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Warburg.
Stämningar från November, från Marsvinter, «då himlen
är så grå, som det är grått mitt glädjelösa lif», falla honom
lätt i pennan, och när våren kommer med sitt hvita, glittrande
ljus, finner han den grym; den visar ju rockens hål och
själens hål i öppen dag.
Den yttre och inre kylan hos skalden förutsätter dock en
utbrunnen glöd och stundom flammar denna upp under askan.
Bergman är dock icke främmande för ljusare toner, och
både när han besjunger drufvornas Gud, Dionysos, Ijusbrin
garen, af hvars glädje det springer glans, eller skönhets
gudinnan Afrodite, vet han att finna egendomliga toner.
I enstaka täcka dikter «Adagio», «Pastoral»’ företer hans
poesi beröringspunkter med vissa af 1700-talets svenska lyrici,
när dessa anslogo den äktlyriska tonen. Däremot har för
fattarens skämt släktskap med en helt annan tidsålder, det
tar den brustna humorns dräkt som i dikten «Fiolen», om
sångargåfvan såsom ett olycksöde, då man ur fyra darrande
strängar «ger sitt hjärta med gamla sår till pris åt pöbel och
drängar».
Det är något vemodigt i att finna åskådningssätt och
stämningar af så skeptisk, dyster och världstrött art gripa
omkring sig bland ett yngre släkte, men ingen kan förneka
den poesi och den konst, i hvilken denna åskådning och
denna stämning gifver sig uttryck.
Bo Bergman er i mycket befryndad med den talangfulle
prosatören HjalmarSöderberg, hvars tröstlösa men ypper
ligt skrifna roman «Martin Bircks ungdom» för något år
sedan väckte mycken uppmärksamhet. Han utgaf i våras
några små novelletter, delvis af rätt gammalt datum, och
satirer under titeln Främlingarne, så kallade efter den
första novellen, som utgjorde en satirisk skildring af tjänste
pigeförhållandena i Stockholm främlingeståndpunkten
mellan tjänare och husbondefolk. Samlingens bästa bitar
äro dels en humoresk «Kyrkoherdens kor», i hvilken en kost
lig anekdot berättas med den kalla, ironiska humor, som är
Söderberg egendomlig, dels ett öfverdådigt skämt med de
spiritistiska andeframkallelserna hos en viss prinsessa, «som
var dotter till garfvar Lundholm på Söder» och änka efter
en kalmuckisk diplomat 1.
1 Denna satir har rent personlig udd.
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
