Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf 111.
storhet, af sin moder och af Scheffer infördes han i de filo
sofiska idékretsarna, men det svärmiska draget, romantiken,
den politiska idealismen, den stammar från hans beröring
med Richelieu’s dotter. Denna sträng fanns väl redan förut
i denne exklusive estetikers väsen, men det var hon, som
kom den att vibrera. Denna romantik är det, som fyller
hans väsen, då han diktar sina dramer eller då han upp
träder i hofvets riddarspel, men den följer honom ock utan
för teatrens tiljor, ut i det lefvande lifvet, och i vissa ögon
blick är han en Cinna, en Bayard i värkligheten. Då
när denna romantik kommer fram är han också de roi
solei/», «tjusarkonungen», det hvilar då en lyrisk stämning
öfver hela hans väsen, och han gör detta nästan fantastiskt
ideala intryck, som Sergel så snillrikt återgifvit i sin staty.
Detta drag är det också, som kraftigast etsat sig in i efter
världens minne och med en viss rätt. Ty vid alla de stora,
kritiska tillfällena i Gustaf lll’s lif behärskas han nästan full
ständigt af denna romantiska idealism; han spelar då
icke blott hjälte, utan han är det också. Det finnes knapt
något mer stämningsfullt blad i vår historia än det, som täl
jer om hans revolution 1772. Utan att behöfva utgjuta en
enda droppe blod segrar han nästan blott genom makten
af sin personlighet, genom ungdomens ljusa tro på lifvets
ideala makter, och det värkar såsom en scen ur ett teater
stycke, då han, omgifven af trupperna, hälsad af folkets jubel
och omstrålad af sommarsol, drager fram genom Stockholms
gator den märkliga augustidagen 1772. Och hur storsinnadt
glömmer han icke själf och förmår alla andra att glömma
frihetstidens alla oförrätter!
Men han är romantiker icke blott i ungdomen. Han
är det ännu i det sista stora ögonblicket af sitt lif. Kort
efter det han blifvit träffad af Anckarströms kula, infann sig
Arm felt på maskeraden, och hans skildring af detta kritiska
ögonblick är den kanske bästa som finnes.
«Så snart konungen fick se mig, sade han: «Min vän,
skulle ni någonsin halva trott, att jag skulle blifva sårad
bakifrån?» Han räckte mig därpå handen och smålog,
samt sade med anledning af den obeskrifliga bestörtning,
hvari jag befann mig: «Var icke så förskräckt, min kära
Armfelt; ni vet, hvad det är att vara sårad. Det här är ingen
ting, det gör icke alls ondt.» Under tiden såg jag, huru
blodet strömmade och färgade den gråa mantel, som kungen
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
