Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Hasselblatt: Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Levertin.
het, som böljar i vida, svallande veck. Han har gett den en
egen, fint utarbetad prägling, och icke förgäfves skall han
vänta bönhörelsen på den åkallan han i en af sina dikter
riktar till moderspråket att ännu när läppen kallnat bli
hågkommen i dess tempel.
Men bakom orden ligger väsendet; smedens konst är ett
lån af elden. I mångt är och förblir Levertin en främling
inom den kultur lian genom födelse och bildning tillhör.
Den öfverhettningens låga, som bränner genom hans natur,
icke blott som en osläcklig törst efter vetande och insikt, utan
också som en köttets skälfvande prässning mot ögonblickets
kval och lust, är ingen nordisk gåfva. Den är ett arf från
solelden öfver morgonlandets öknar, blodselden i hans stams
ådror. Icke blott hårets och ögonens färg vittna om hans
härstamning från eldens och töcknets länder. Också i
sin intellektuella typ bär han vandrarefolkets märke. Man
underskattar säkert hans förmåga af andlig själfdisciplinering,
om man tror, att den klara och afsvalnade ro, som hvilar
öfver hans sista verk, var det naturliga skalet kring hans
rastlöst ifriga ande. För att nå till den hade han, som jag
försökt visa, fått göra insatser af offrad dröm och döfvad
längtan, som för en mindre intensiv natur kunnat vara
själsligt utplånande. Huru lifsbetagenhetens suckan ännu
stiger genom resignationens afmakt visar den härliga dikten
«Drömmen om mullen och vindarna», något af det sublimaste
Levertin någonsin diktat. Så anropar diktaren vindarna, som
fara öfver mullen på hans graf:
«Låten mig än engång lefva!.
ändlöst genom ljuset följa
hafvets gator, markens vägar,
vara sältans skum på bölja,
frö som gror i tysta tegar,
blomma liksom sommarängen,
stå i glöd för lifvets gnista,
som den alltför spända strängen
sist i afskedskyssen brista.
Låten mig än engång lefva!
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
