Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - Bonden Marei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Ekelund.
existerar något sådant namn, men alla kallade honom så.
En omkring femtioårig man, tämligen storvuxen, med långt
skägg som redan var starkt grånadt. Jag kände honom, men
hade ännu aldrig talt ett ord med honom. När han nu
hörde mitt skrikande höll han inne med hästen och blef
stående. Jag kom rusande nedför backen emot honom,
grep honom i armen för att inte falla omkull, och med den
andra handen tog jag tag i plogen. Han böjde sig ner och
såg på mig. «Här kommer en varg!» framstötte jag andfådd.
Han rätade upp sig med ens och såg sig omkring bistert.
Ett ögonblick trodde han på saken.
Där var någon som skrek: här kommer en varg, sade
jag stammande och darrande.
Ah nej men! Gå du bara din väg, hvad skulle det
vara för en varg, det är bara som du har fått för dig. Inte
är här några vargar, sade han sakta för att lugna mig.
Men jag darrade ännu i hela kroppen och höll fast i
kläderna på honom. Han betraktade mig med ett bekymradt
leende. Så, så, lille far, nu är ju allt bra igen, du hade
ju bara skrämt upp dig själf. Kristus är med dig, gör nu ett
kors, lille far!
Men jag gjorde icke något korstecken. Det ryckte i
munvinklarna på mig. Han tycktes förundrad, och långsamt
lyfte han sitt tjocka, jordiga långfinger och berörde försiktigt
mina darrande läppar därmed. Se så, sade han leende,
nu är det bra. Han log på ett egendomligt moderligt sätt.
Ändtligen förstod jag att skriet hade uppstått i min egen
fantasi. Jag hade ju hört det så klart och tydligt, att allt
tvifvel syntes fullkomligt uteslutet, men det var icke första
gången jag varit ute för sådana hallucinationer. Nu skall
jag gå, sade jag slutligen, sedan jag fått lite mod igen; men
jag såg på honom med en tveksam min.
Ja, gå du bara, jag skall nog se efter att där inte
kommer någon varg och tar dig, sade han med samma mo
derliga leende igen. Kristus är ju med dig, gå du bara. Och
han gjorde korstecknet först för mig, sedan för sig själf med
sina jordiga fingrar.
Jag gick. Men när jag gått tio steg, vände jag mig om
och såg efter honom. Marei höll stilla och stod där vid sin
plog och nickade åt mig hvar gång jag vände mig. Upprik-
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
