Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - Bonden Marei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dostojevski.
tigt sagdt var jag lite generad nu för att jag varit så rädd, om
jag också icke kände mig riktigt säker förrän jag kommit
fram till ladan. Och se, där kom ju gärdshunden, Wolt
schok, springande mig till mötes. Nu var all ängslan borta,
och för sista gång vände jag mig om mot Marei. Ansiktet
kunde jag icke urskilja, men jag kände att han log mot mig
lika vänligt fortfarande och nickade med hufvudet. Jag vin
kade med handen ännu en gång åt honom, och han vinkade
tillbaka. Sen tog han tag i plogen och dref på hästen hoj
tande som förut.
Jag vet inte hur det gick till att allt detta plötsligt stod
så klart för mig med alla enskildheter. Jag vaknade häftigt
och satte mig upp på britsen. Och sannerligen, jag kände
ännu på mitt ansikte detta leende från min dröm. En stund
tänkte jag efter och sökte erinra mig vidare. Då jag kom
mit hem den gången, hade jag ej talat om min «upplefvelse»
för någon människa. Och hvad var där också att berätta?
Marei hade jag snart glömt. När jag råkade honom någon
gång, talte jag aldrig med honom, hvarken om vargen eller
något annat. Och så plötsligt, tjugu år efteråt här i Sibirien,
stiger denna händelse upp för mig med sådan tydlighet in i
minsta detaljer. Den måste alltså ha stannat kvar i min
själ mig omedvetet, alldeles af sig själf och kanske t. o. m.
mot min vilja. Och först när tiden var fullbordad, dök den
upp. Jag tänkte på detta fina moderliga leende hos den
stackars lifegne, på hans tjocka jordiga finger med den svarta
nageln, hvarmed han försiktigt och skyggt berört mina dar
rande läppar. Naturligtvis! Hvem skulle inte ha lugnat ett
förskrämdt barn. Men här vid detta ensamma möte var det
något mera och djupare som afspeglade sig. Hade jag varit
hans egen son, kunde han icke ha sett på mig med klarare,
innerligare kärlek. Och hvad var det som tvang honom till
något sådant? Var det inte just sådant som Konstantin
Akssakoff menade, dä han talade om det ryska folkets djupa
inre bildning?
Jag vet att när jag stod upp från min brits och såg mig
omkring, kände jag på en gång att jag kunde betrakta dessa
olyckliga med andra ögon, kände att allt hat var försvunnet
ur mitt hjärta som genom ett under.
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
