Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cl. Lindskog: Eitrem og Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eitrem och Nilsson.
i gemen skall här finna en vederhäftig, vidsynt och genom
tänkt framställning av de mångahanda problem, som stå i
samband med de grekiska myterna.
Intressantast och nyast äro de två första kapitlen: om
källorna och tydningarna. Nilsson avvisar här den för blott
några årtionden sedan härskande naturmytologiska riktnin
gen, som förklarar myterna såsom uttryck för naturföre
teelser. Det är den uppfattning, som ännu kvarlever ide
hittills använda svenska mytologierna: «Apollon förföljer
Dafne, det är morgonrodnaden, som flyr för solen» etc.
Nilsson har överhuvud ej ett enda ord till erkännande för
denna riktning. Enligt min mening är detta kanske att väl
starkt urgera den moderna ståndpunkten. I den natur
mytologiska uppfattningen, måttfullt och försiktigt använd,
gömmer sig en bottensats av sanning, det finns myter, som
enkelt och naturligt låta härleda sig därur, och en jämförelse
med naturfolkens myter synes mig peka åt samma håll.
Författarens huvudskäl mot den gamla tydningen, nämligen
att den faller på sin egen godtycklighet, då var och en löser
myternas gåtor enligt sin egen formel så att för den ene
alla myter äro solmyter, för den andre blixtmyter är
dock ej ett fullt avgörande motbevis.
Men i allmänhet och i stort sett har Nilsson med full
rätt och på ett verkligen befriande sätt trätt in för den mo
derna uppfattningen av den grekiska mytologiens uppkomst
ur sagan. «Det var en gång en yngling, som fick i uppdrag
att döda en häxa, vars anblick förstenade allt levande. Med
ett underbart svärd, som han vann med en vänlig fé’s hjälp,
lyckades han utföra uppdraget. På återvägen fann han en
skön prinsessa utsatt vid havsstranden som offer åt en drake,
som härjade landet. Med häxans huvud förstenade han
odjuret och vann prinsessan. Kallar man ynglingen för
Perseus och prinsessan för Andromeda, häxan för Medusa
och den hjälpsamma feen för Athena, så har man en bekant
grekisk myt.»
Det mest originella kapitlet i boken handlar om de gre
kiska myternas samband med den äldre kultur, som går
under namn av den kretisk-mykenska. Förf. påpekar, hur
de antika gudarna varit fastade vid torvan och hur de nya
inbyggarna övertagit dem från de gamla. Han hänvisar t. ex.
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
