Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bal och kaffekalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
jag med skarpaste urskilning kunde observera. Jag
trodde, med ett ord, att jag var alldeles återstäld.
"Jag for på engelska fregatten Albion, som gick
till Brasilien med en diplomatisk mission till kejsaren.
"Vi voro från Spithead ända till Rio ej i land
på något ställe utom i en bugt i Norge, dit vi blefvo
väderdrifna. Det var en vinterdag, kall och blåsig,
fregatten låg, hindrad af vidrig vind att gå till segel,
för ankar i bugten midt framför en liten by, hvars
små bygningar liksom fogelnästen hängde i
bergs-skrefvorna.
" Jag stod med kikaren i hand och betraktade den
vilda kusten, mot hvilken de grågröna, fraggiga vågorna
rullade fram och från hvilken jag hörde det döfva
bullret af deras slag. Det ringde i bykyrkans
klockstapel, hvaraf blott spiran stack upp lik en nål öfver
de grå klipporna, kring hvilka sjöfoglarne i stora
skockar flögo, bådande oväder till natten. Det var en
lördagsqväll och tonen ljöd gällt från den lilla klockan,
som så ofta med sitt ljud ledsagat någon glömd
strand-liggare, någon sjöman, som i fjerran lemnat maka och
barn ensamma, till det sista hvilorummet. Jag vet ej
hvarför, men själen är liksom en spegel, hvilken
reflekterar naturen."
"Der hä vi materialismen", sade prosten liksom
förnöjd öfver sin upptäckt; "hm, menniskans själ har
ej med den yttre naturen att göra, hennes andliga
kraft beherskar naturen - hm."
"Jag vill ej tvista i detta ämne, bäste onkel; men
så är det åtminstone med mig. Den yttre naturen
verkar mycket på mitt sinne - men nog derom. Jag
var dyster till sinnes, jag tänkte med längtan tillbaka
på er, mina vänner, jag tänkte med saknad på
syrenhäcken der borta i trädgården, jag hade så gerna
velat sitta som förr vid mitt fönster och se på huru
blad efter blad föll af dess sammanflätade grenar, der
domherrarne, klädda i sin röda praktdrägt, plockade
frön ända till dess längre fram på vintern talgoxarne
kommo, dessa polarlandets kolibri, och med sina qvicka
rörelser gjorde skam af sina föregångare. Ett hem är
ändå det käraste på jorden."
Adelaide drog en lätt suck - hvarför visste hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
