- Project Runeberg -  Samvetet eller Simon Sellners rikedomar /
182

(1891) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bal och kaffekalas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

182

oss, och endast våra skri skrämde dem för några
ögonblick ifrån oss.

"Ändtligen nalkades båten och vi blefvo räddade.
Då först kände jag en stickande värk i ögonens botten,
det tycktes som den häftiga ansträngningen, det kalla
vattnet, i hvilket jag sam, och den lodrätt brännande
solen på min hjessa samt glansen på de gungande
vågorna hade förenat sig att förstöra mina svaga ögon.

"När vi kommo om bord blef jag sämre om
natten. Mendelsson föreskref bloduttömningar. Läkaren
ombord tog Gud vet huru mycket blod; jag dånade
af mattighet, men smärtan snarare ökade sig än
minskades. Påföljande morgon var dagsljuset alldeles
omöjligt för mig att uthärda; min hytt gjordes mörk,
och af mörkret hoppades jag mycket, ty det lindrade.
Då satt Mendelsson oupphörligt hos mig i mörkret
och sökte trösta mig - men deremot tycktes han
sjelf otröstlig och förebrådde sig min olycka.

"Jag hade så mycket gladt mig att få se
Brasiliens tropiska natur alldeles bredvid Norges vintriga
klippor, som voro de sista bilder jag sett; men då vi
kommo fram och lupo in i Rios härliga hamn, hörde
jag omkring mig utrop af förvåning och hänryckning
öfver den praktfulla staden, som sträckte sig ut vid
det spegelklara vattnet och bakom hvilken de gröna
skogarne höja sig - men jag kände blott en ljum,
balsamisk vind smeka mina kinder och att fartyget
blott skred inåt det stilla vattnet - men jag såg intet
- jag var som nu."

"Hvilken faslig olycka", sade prosten, under det
att Adelaide betraktade ynglingen med hjertligt
deltagande. "Hvilken faslig olycka!"

"Ja visserligen, men jag är ändå icke så olycklig,
som man i allmänhet föreställer sig jag skulle vara."

"Det är besynnerligt."

"Men ändå kanske förklarligt, ty så mycket är
säkert, att döfheten mera nedtrycker sinnet än
blindheten - det är en allmän erfarenhet, hvars orsak
man ej tycks ens hä sökt utforska; men hvarje verklig
erfarenhet låter ej bortresonera sig. utan måste
slutligen leda till en idé."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:54:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samvetet/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free